mordet på John Hron

Det har gått många år nu. Mycket vatten har flutit under broarna sedan den fruktansvärda sommaren,den fruktansvärda 16 augusti då en ung pojke mördades under vidriga förhållanden i Kode utanför Göteborg.

Nu kommer det en film som skildrar denne unge man och händelserna den sommaren, en film jag tvivlar starkt på att jag orkar se. Men en film jag tror är viktig i den tid vi nu lever.

Från samma sensommar 1995 har jag ett eget mycket jobbigt minne som jag allt som oftast trängt undan. Ett minne som inte slutar i tragedi men som mycket väl kunde ha gjort det.

Vi var nyinflyttade i Borlänge, jag och min lilla familj. Jag skulle avsluta min civilingenjörsutbildning och vi hade fått en mysig liten lägenhet, ett hyresradhus, alldeles i närheten av min skola. Det var sommar, det var varmt. Min dåvarande sambo tog vår drygt treåriga son och cyklade ner till en badplats i utkanten av stan en eftermiddag då jag troligen studerade eller möjligen höll på att plocka upp i vårt nya hem. De fick cykla en bit men kom slutligen fram till denna typiska svenska badplats, kantad av barr- och lövskog. Min sambo såg att det var nästan folktomt så när som på ett gäng ungdomar lite längre bort som stojade, men han tog ingen större notis om dem när han med sonen tog sig ner till strandkanten. Först när han slagit sig ned på sin handduk och sonen börjat leka i vattenbrynet insåg han att det var ett gäng rakade yngre män som skrek glåpord om "svartskallar" och sneglade mörkt åt hans håll.

Vad göra? Min sambo insåg att det nog inte var en bra idé att ta sonen under armen och börja springa. Samtalet längre bort lät mer och mer hotfullt och sambon visste ingen råd. Rätt som det var kom en av de unga männen raglande längs stranden. Onykter hukade han sig ner vid min sambo och upplyste honom om att han hatade "blattar" men att han tyckte om barn - och att han tyckte att min sambo skulle ta sig därifrån så fort han kunde innan det hela urartade. För barnets skull.

Så kom de hem, min lilla familj - inget barn och ingen man blev mig veterligen mördade i Borlänge den dagen. Men i mitt hjärta fastnade en fasansfull skugga som finns där än idag. Tänk om, tänk om inte...

Hat föder inget annat än hat - och jag vägrar att hata. Men det främlingsfientliga avträde som fräter genom landet kommer jag att bekämpa med all intelligens och all skärpa jag har.

Aldrig mer! John Hron - må du vila i frid och må ditt öde nå alla hjärtan som behöver förstå att om vi ger efter för hatet, om vi inte står upp med ditt mod, är vi alla dömda till undergång.

att alltid hålla skenet uppe

Livet är inte lätt.

Ändå verkar det finnas ett outtömligt, rent av enormt, behov av att visa att man minsann har ett alldeles underbart liv. Lätt. För jämnan. Jag har aldrig förstått det där. Jag menar, det är ju ömsom vin, ömsom vatten och den människa som ständigt är lycklig och/eller ständigt lyckas förvandla sina citroner till lemonad tror jag faktiskt inte existerar.

Eller, det var fan vad ödmjuk jag var där då - jag VET att den människan inte existerar! Basta!

För såhär är det - å sug i er: Jag har vänner med cancer, vänner med MS, vänner med diabetes, vänner med fibromyalgi, vänner som blivit övergivna, vänner som stalkas, vänner som förlorat sina barn, vänner som förlorat sina föräldrar, vänner som känner sig ensamma, vänner med sjuka barn och vänner som jag - med depressionsanlag. Samt vänner med en salig blandning av alltihopa. OCH - det är bara ett axplock! Att vi skulle orka se det goda i det onda ständigt och jämt är en utopi. Och att alltid hålla skenet uppe tar en satans massa energi som vi behöver till att läka.

Älskade vänner (och ni andra):
Ibland måste vi få bryta ihop för att komma igen.
Ibland måste vi få gråta och förbanna världen.
Ibland måste vi få be om att hållas om och få låna en axel i eländet.
Ibland måste vi få fräsa irriterat åt klämkäcka tillrop i en-menings-form på facebook. Eller kräkas lite i munnen.

Sen - kan vi orka igen. Sen - gör vi saft av citronerna. Sen - ser vi på det ljusa i tillvaron och tar vara på det vackra vi ändå har omkring oss.

Men det händer att jag tänker att istället för att göra saft av de där jävla citronerna så har jag god lust att köra ner dem i halsen på vem det nu var som levererade skiten och skrika "Gå hem livet, du är full!!" Och dåååå, är jag väldigt lik häxan Surtant...

ständigt nya lärdomar

Det mest fantastiska med att vara människa är att ständigt förundras, glädjas och lära sig nya saker. Som ung hade jag säkert en föreställning om att man är färdig vid en viss, obestämbar men ändå, ålder. Men med åren har vissheten kommit smygande - jag lär mig ständigt, varje dag, både om andra, om omvärlden och mig själv. Det är så otroligt häftigt!

Helgen tillbringade jag med mina partners i Batucada Sverige i Kungsträdgården i Stockholm. Vi sålde våra läckra, ekologiska smycken och vistades bland stockholmare, turister, uppträdande gatuartister och andra "knallar" - det var som en kryddad gryta på långkok; ibland småputtrande, sjudande, ibland stormkokande! Så vad lärde jag mig då? Det är ju härligt befriande att generalisera, so here we go:

• Stockholmare som har hund har små hundar. Riktigt pyttesmå. Som über-feta hamstrar ungefär, eller möjligen tilltagna parakiter. Det är antagligen väldigt praktiskt att kunna stoppa ner dem i en väska eller upp under armen när man ska in på restauranger eller ner i T-banan. Av alla ziljoner hundar jag såg dessa dagar så räknade jag till två stora. Två. Resten var hamster-hundar. Galet söta med pepparkornsögon och med mer eller mindre päls. Sååå gulliga. Men - hur upptäcker man om kopplet blir tomt? Och en liten notering: Även små hundar behöver fostran...
• Zebralagen har ju äntligen slagit igenom hos gemene man, särskilt hos fotgängare som gärna kastar sig ut i gatan utan varken ögonkontakt eller tajming. Och det må vara bra så. Jag tar det piano och tar den hänsyn som tarvas. Det jag kan tycka är väl att man i gengäld bör visa lite hänsyn och åtminstone hasta över så gott man kan. Få trafiken på det stora hela att flyta. Särskilt i stora städer där det är rörigt nog ändå. Nu menar jag inte att jag förväntar mig att man gör en Usain Bolt över strecken och jag har självklart förståelse för att många rör sig med besvär, så är det ju bara. Men att fullt friska människor liksom strosar planlöst med stirrig blick mot fjärran och verkar fundera på var de ska ta vägen härnäst går mig aningen på nerverna. Det är ju så att man lutar sig framåt och kollar om vissa individer lämnar slemspår efter sig...
• Bland knallar, månglare och försäljare finns ett hjärtligt brödraskap som som var mig okänt tidigare. Det småpratas, skrattas, byts visitkort och bjuds på det mest rörande sätt. Vi tältade ju ihop på något vis i fyra dagar och det kändes gött att vara detta gäng!
• Jag har alltid haft svårt för clowner och varité-artister på tv men nu fick jag skopan full av en-hjulingar, trollerikonster och utbrytningar - och en sådan humor de alla besatt! Jag skrattade gott och hjärtligt även när jag hörde skämten för femtielfte gången. Ja, vi hörde mer än vi såg med tanke på att vårt tält stod så till, även om vi ibland kilade fram och tittade. Så duktiga människor! Helt fantastiska måste jag tillstå. Och får ni chansen att att se vår trollerimästare Charlie Caper live någon gång så gör det! Man bara häpnar mellan skrattanfallen...
• Och slutligen, att det skulle vara så berikande att träffa kunder från alla världens hörn, vem hade en aning om det? Jag fick prata alla språk jag kan (svenska, engelska, kroppsspråk..) och förstås det universella - leendet. Vi fick höra att vi var så goa att göra affärer med och jag kan bara tacka och återgälda komplimangen. De två (!) som backade p g a våra fina pride-flaggor kan vi för övrigt vara utan. Med eftertryck.

Med alla svåra problem i vår stora värld måste jag ändå säga att jag kom ur just den här upplevelsen med en något återupprättad tro på människan. Med kärlek och en liten gnutta hänsyn kan vi komma precis hur långt som helst. Låt oss göra det!

 

att tolka känslor

Under många år levde jag med en emellanåt uppblommande känsla som förvånade mig men som aldrig slog fel: Varje gång jag klev av tåget på T-centralen i huvudstaden så genomflödades jag av en känsla av lugn, ro, harmoni och en egendomlig visshet av att jag var hemma. Det kanske inte skulle ha varit så konstigt, om det inte vore för det faktum att jag inte bott i Stockholm! Jag har som barn bott i kransorterna Tensta, Kungsängen och Bro men aldrig inne i stan.

Ungdomsåren tillbringade jag i min tillika födelsestad Västerås vilken också, mer förståeligt, känns som hemma i kubik. Större delen av mitt vuxna liv har jag sedan huserat i Uppsala, en stad jag tycker om och känner till men som sällan bjudit mig på tillhörighet, tyvärr (det mysteriet återstår att lösa...)
Men det var så märkligt det här med huvudstaden. Tills jag en dag drog blyertsstrecken rätt mellan punkterna och såg slutsatsen kristallklart.

Under nästan hela min barndom och fram till sin pension så arbetade min far i Stockholm. Han var ombudsman på Statsanställdas förbund (numera SEKO) och hans kontor låg på Barnhusgatan, samma gata som Folkets hus, en förening som för övrigt min fars morfar Alfons Holm en gång varit med och bildat. Nära LO-borgen, mitt emot Norra Latin och inte alls långt från centralen. Vi åkte in till stan ibland, mamma och jag, och hälsade på pappa uppe på hans, i mina ögon, fantastiska kontor! Andäktigt insöp jag allt: Högt till tak, ekande trapphus, stora vackra möbler, fantasieggande tavlor på väggarna och en pittoresk innergård som man kunde blicka ut över från det gemensamma fikarummet där det förstås alltid doftade varmhållet kaffe. Jag kunde aldrig beskriva vad min far jobbade med, men det han gjorde - det gjorde han i en förunderlig miljö.... Under en period delade pappa en övernattningslägenhet med ett par arbetskamrater. Inte för att han överutnyttjade den, han ville alltid hem hur sent det än blev med förhandlingar, förlikningar och tjänsteresor, men jag minns att vi sov över där hela familjen vid nåt tillfälle när vi flyttat tillbaka till gurka-staden. Jag minns inte exakt var den låg men det var nära kontoret, det vet jag.

Så - det var ju inte ett dugg svårare än att Stockholm - var lika med pappa. Pappa med sin leende blick och varma händer. Pappa med sin underfundiga humor och sin förmåga att försvinna iväg i en disträ bubbla av egna, ogenomträngliga tankar. Pappa med sitt hissiga skratt och sitt korsordslösande. Pappa med den trygga doften och allt som en behövdes för att en liten, storögd flicka skulle koppla en hel stad till hans kärlek, Så enkelt. Och så svårt.

Jag saknar dig så oändligt pappa, dessa snart elva långa år har det inte gått en dag utan att du finns i mina tankar, Men Stockholm finns kvar, och känslan när jag kommer dit.

Precis som alla mina minnen av dig.

spinning

Om spinning måste jag börja med att säga att jag är upp över öronen förälskad och har så varit i sådär två och ett halvt år. Om det är ömsesidigt? Det verkar så! Jag började trampa en sommar i Storvreta och sedan dess är jag fast. När det var som bäst (inte värst!) spinnade (jaja..) jag tre/fyra gånger i veckan – sena kvällar likväl som tidiga morgnar - och förra året deltog jag i ”Vasaloppsspinning” som slutade med att jag satt på cykeln i princip fyra timmar och fyrtio minuter, vilket var tiden från Vasaloppets start tills dess första kvinna gick i mål. Jag tänkte en och annan profan tanke om den där extremt långsamma kärringen (i mitt huvud) som inte kunde lägga på ett kol – sista halvtimmen fullständigt dog mina fötter... Men orkade, det gjorde jag!

Det är märkligt men när jag kliver på en spinningcykel så träder en annan personlighet fram, hälsar med ett snett leende och tar över – schizofrent javisst! Jag kallar henne ”spinningmonstret” och jag kan svära på att hon har horn i pannan. Och hon morrar. Från och med då och tills hon/jag kliver av cykeln finns inget annat än musiken, rytmen, tramporna och pulsen – ja och så motståndet förstås, det som man ska vrida på för att plåga sig så gott man kan. När jag spinner så dansar jag. Någonstans i huvudet så är det precis den känslan som infinner sig. Jag flyger fram! Och den enda gången jag noterar mina medcyklister är om någon direkt bredvid mig inte orkar hänga med. Skam till sägandes så ler jag lite i mjugg då. Eller ja, monstret då, den elakingen... D v s bara om det är unga, vältränade damer eller herrar som inte står pall. Allt medan spinningmonstret skoningslöst pumpar sig fram.

OM jag vore spinningledare så skulle det låta ungefär såhär:

”HEJ alla glada – nu är det dags att utmana sig själv, allt efter ålder och form! Utmana!! Kom ihåg att när man tror att man skall dö så orkar man alltid lite till - då när man tror att man har maxat och har en nära-döden-upplevelse-de-luxe-ingen-luft-blodsmak-i-munnen-ridå. Trams, man orkar nån timme till. Sitt, stå i tvåan eller trean efter behag, kom bara ihåg att anpassa motståndet så att ni inte trampar igenom i stående, det är inte så behagligt och man kan göra sig illa dessutom. Annars lägger ni på motstånd som vi vill och orkar. Ett litet tips bara – spinning handlar om puls. Är ni ute efter benstyrka så gå till gymmet och dra i några maskiner eller vikter eller vad man nu brukar använda. Schas! Här kör vi med TEMPO. Jag har full förståelse för folk som inte håller takten så länge det handlar om att man konditionsmässigt inte orkar hålla takten trots minsta möjliga motstånd – men jag har mindre tålamod med människor som bara helt enkelt är tondöva och allmänt taktlösa. Men tala om det för mig så jag kan åtminstone titta åt ett annat håll eftersom jag blir åksjuk av att betrakta taktlösa människor. Tack. 

SÅ; DÅ KÖR VI! KOM IHÅG: DU ÄR STARK, DU ÄR VACKER, DU ÄR FANTASTISK, DU ORKAR MER ÄN DU TROR – och imorgon är det en sanning!!”

omvänd psykologi

Sikta på stjärnorna och nå trädtopparna, så sägs det ju. Sikta galet högt och hoppas att siktet ska göra att du i alla fall kommer högre än vad du trott - eller om du stått still. 

För egen del har jag funnit att jag ganska ofta jobbar tvärtom- Jag siktar på trädtopparna och når molnen. Och så bra jag mår av det!

Ett exempel så att ni ska förstå hur jag menar. Jag har som så många andra en app som mäter mina steg. Dagsmålet har jag satt till ytterst modesta 6000 steg. Jag behöver alltså inte anstränga mig över hövan för att nå detta mål. Herregud, går man upp på toa, skakar på sig och strupplar tillbaka till sängen så når man 6000 steg. Typ. Så - jag når ju alltid mitt mål och ramlar in på minst 12000 steg, dvs det dubbla. Appen visar 200% och jag mår som en prinsessa! Fallerar aldrig och överpresterar oftast. Yesssss!!!

Sätter jag hööööga mål som jag får svårt att nå så känner jag mig oerhört misslyckad varje gång det går åt pipsvängen. Och det gör det ju ganska ofta när målen är näst intill orimliga. Ni vet väl liksom jag hur ni mår av de där känslorna som viskar om värdelös, karaktärslös och ”du kommer ju aldrig att..” (valfri avslutning på den meningen.)?

Framför allt när det gäller kost och träning så är det omvända förhållningssättet något som fungerar alldeles prima på mig. Men det kan gälla andra saker också, som vardagsekonomin, lästa böcker eller skrivna rader. Låga mål som jag når boostar min själsliga vardag så mycket mer än jättesuperstränga mål som jag misslyckas med hälften av gångerna. Så nu är min fundering om det skulle kunna vara ett alternativ för någon mer än mig? Är det kanske fler som gör på detta viset? Eller någon som vill prova och dela med sig av resultatet.

Det finns inget viktigare än den själsliga harmonin att känna sig som en ok människa som gör sitt bästa - på alla plan läng livets stig. Varje människa som mår dåligt, slår sig själv och förbannar sig själv över ständiga (egen)upplevda misslyckanden är ett vettlöst slöseri med mänskliga resurser.

TVÅ blogginlägg på en dag! Jag är jättebra! Sådär 200% jättebra :-) Hur mår du?

att fånga idéerna

De ska skrivas ned de där.
Tankarna, idéerna.
Så flyktiga.
Som tillfälliga bekanta
på hastigt besök.
En kopp kaffe utan påtår.
Ingen kaka till,
nej tack, det är bra så
för sen måste de röra på sig,
har långt hem,
ska inte störa längre.
Sen är de borta
och du kan bara vagt återkalla
minnet av deras ansikte
och avsikter.
Om ens det.
Rafsa ned dem direkt
Fäst dem hastigt på en bit papper
och se -
då har de blivit goda vänner.
Då stannar de på middag
med efterrätt, kaffe, påtår och avec.
Sedan sitter ni och småpratar
till långt in på småtimmarna,
tills morgonen gryr.