att alltid hålla skenet uppe

Livet är inte lätt.

Ändå verkar det finnas ett outtömligt, rent av enormt, behov av att visa att man minsann har ett alldeles underbart liv. Lätt. För jämnan. Jag har aldrig förstått det där. Jag menar, det är ju ömsom vin, ömsom vatten och den människa som ständigt är lycklig och/eller ständigt lyckas förvandla sina citroner till lemonad tror jag faktiskt inte existerar.

Eller, det var fan vad ödmjuk jag var där då - jag VET att den människan inte existerar! Basta!

För såhär är det - å sug i er: Jag har vänner med cancer, vänner med MS, vänner med diabetes, vänner med fibromyalgi, vänner som blivit övergivna, vänner som stalkas, vänner som förlorat sina barn, vänner som förlorat sina föräldrar, vänner som känner sig ensamma, vänner med sjuka barn och vänner som jag - med depressionsanlag. Samt vänner med en salig blandning av alltihopa. OCH - det är bara ett axplock! Att vi skulle orka se det goda i det onda ständigt och jämt är en utopi. Och att alltid hålla skenet uppe tar en satans massa energi som vi behöver till att läka.

Älskade vänner (och ni andra):
Ibland måste vi få bryta ihop för att komma igen.
Ibland måste vi få gråta och förbanna världen.
Ibland måste vi få be om att hållas om och få låna en axel i eländet.
Ibland måste vi få fräsa irriterat åt klämkäcka tillrop i en-menings-form på facebook. Eller kräkas lite i munnen.

Sen - kan vi orka igen. Sen - gör vi saft av citronerna. Sen - ser vi på det ljusa i tillvaron och tar vara på det vackra vi ändå har omkring oss.

Men det händer att jag tänker att istället för att göra saft av de där jävla citronerna så har jag god lust att köra ner dem i halsen på vem det nu var som levererade skiten och skrika "Gå hem livet, du är full!!" Och dåååå, är jag väldigt lik häxan Surtant...

ständigt nya lärdomar

Det mest fantastiska med att vara människa är att ständigt förundras, glädjas och lära sig nya saker. Som ung hade jag säkert en föreställning om att man är färdig vid en viss, obestämbar men ändå, ålder. Men med åren har vissheten kommit smygande - jag lär mig ständigt, varje dag, både om andra, om omvärlden och mig själv. Det är så otroligt häftigt!

Helgen tillbringade jag med mina partners i Batucada Sverige i Kungsträdgården i Stockholm. Vi sålde våra läckra, ekologiska smycken och vistades bland stockholmare, turister, uppträdande gatuartister och andra "knallar" - det var som en kryddad gryta på långkok; ibland småputtrande, sjudande, ibland stormkokande! Så vad lärde jag mig då? Det är ju härligt befriande att generalisera, so here we go:

• Stockholmare som har hund har små hundar. Riktigt pyttesmå. Som über-feta hamstrar ungefär, eller möjligen tilltagna parakiter. Det är antagligen väldigt praktiskt att kunna stoppa ner dem i en väska eller upp under armen när man ska in på restauranger eller ner i T-banan. Av alla ziljoner hundar jag såg dessa dagar så räknade jag till två stora. Två. Resten var hamster-hundar. Galet söta med pepparkornsögon och med mer eller mindre päls. Sååå gulliga. Men - hur upptäcker man om kopplet blir tomt? Och en liten notering: Även små hundar behöver fostran...
• Zebralagen har ju äntligen slagit igenom hos gemene man, särskilt hos fotgängare som gärna kastar sig ut i gatan utan varken ögonkontakt eller tajming. Och det må vara bra så. Jag tar det piano och tar den hänsyn som tarvas. Det jag kan tycka är väl att man i gengäld bör visa lite hänsyn och åtminstone hasta över så gott man kan. Få trafiken på det stora hela att flyta. Särskilt i stora städer där det är rörigt nog ändå. Nu menar jag inte att jag förväntar mig att man gör en Usain Bolt över strecken och jag har självklart förståelse för att många rör sig med besvär, så är det ju bara. Men att fullt friska människor liksom strosar planlöst med stirrig blick mot fjärran och verkar fundera på var de ska ta vägen härnäst går mig aningen på nerverna. Det är ju så att man lutar sig framåt och kollar om vissa individer lämnar slemspår efter sig...
• Bland knallar, månglare och försäljare finns ett hjärtligt brödraskap som som var mig okänt tidigare. Det småpratas, skrattas, byts visitkort och bjuds på det mest rörande sätt. Vi tältade ju ihop på något vis i fyra dagar och det kändes gött att vara detta gäng!
• Jag har alltid haft svårt för clowner och varité-artister på tv men nu fick jag skopan full av en-hjulingar, trollerikonster och utbrytningar - och en sådan humor de alla besatt! Jag skrattade gott och hjärtligt även när jag hörde skämten för femtielfte gången. Ja, vi hörde mer än vi såg med tanke på att vårt tält stod så till, även om vi ibland kilade fram och tittade. Så duktiga människor! Helt fantastiska måste jag tillstå. Och får ni chansen att att se vår trollerimästare Charlie Caper live någon gång så gör det! Man bara häpnar mellan skrattanfallen...
• Och slutligen, att det skulle vara så berikande att träffa kunder från alla världens hörn, vem hade en aning om det? Jag fick prata alla språk jag kan (svenska, engelska, kroppsspråk..) och förstås det universella - leendet. Vi fick höra att vi var så goa att göra affärer med och jag kan bara tacka och återgälda komplimangen. De två (!) som backade p g a våra fina pride-flaggor kan vi för övrigt vara utan. Med eftertryck.

Med alla svåra problem i vår stora värld måste jag ändå säga att jag kom ur just den här upplevelsen med en något återupprättad tro på människan. Med kärlek och en liten gnutta hänsyn kan vi komma precis hur långt som helst. Låt oss göra det!