Sommartider hej hej...

Det brusar i ankdammsmedierna om sommartiden ser jag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det talas om hur elever tappar ork och koncentration och om denna evinnerliga plåga att tvinga kroppen till omställning, det verkligen upprör! På riktigt!

Hur länge har vi haft det här lilla skuttet två gånger per år? Sen 1980? Jag läser att man försökte införa sommartid redan 1916 men att motståndet från bönderna var för massivt. Det var väl komjölkningen, kan jag tänka, som blev okristlig då djuren inte kunde ställa om på detta vis. Och jag antar att de moderna mjölkbönderna inte har samma problem då det mesta är automatiserat och kan fortsätta ske när mjölken behöver tömmas ur fulla juver, utan att bönderna behöver rulla ur bingen - men jag vet inte, det är inte böndernas muller som jag ser i mina sociala flöden utan arga och trötta "svenssons" som tycker att vi borde skippa det hela.

Jag tänkte inte kliva upp på barrikaderna om man beslutar nåt nytt, på något vis känns frågan så oerhört fjuttig att jag bara blir full i skratt. Samma människor som gladeligen beger sig på semester till Thailand eller USA kan plötsligt inte få kroppen att acceptera en timmes ändring? Och jag undrar dessutom om det innebär att de kliver upp ur sängen och lägger sig i densamma vid precis samma tid oavsett det är vardag eller helg? För hur skulle annars deras känsliga system reagera?

Samtidigt får jag en känsla av ömhet för mina medmänniskor och blir faktiskt glad - för vi har det väl ändå vansinnigt bra om det här är en fråga som kan engagera och uppröra?

Och hur som helst:

Välkommen våren, du är efterlängtad!

att börja blogga

Det skulle rimligen rubriceras "bättre sent än aldrig" eller "att få tummen ur" men i ren påskaftonseufori väljer jag en snäll rubrik. Snäll mot mig själv.

Och det kan väl få vara temat på kvällens, och det första blogginläggets, tema? Att vara snäll mot sig själv. Hur var det nu - stå på dig, annars gör någon annan det.

Jag tänker mycket (surprise...), huvudet surrar ständigt av formuleringar, redan när jag upplever något, mitt i alla intryck, så börjar mina meningsuppbyggnader att pocka på, som ett oändligt tetris i skallen. Små saker, stora saker, väsentliga ting och små oförargliga iakttagelser. Vem som nu ska avgöra vad som är vad?

Men om det är min blogg så avgör jag. Det tilltalar mig. Att få göra min röst hörd, lyfta de saker och angelägenheter som ligger nära mitt hjärta eller för stunden nära i alla fall.

Snäll är ett misshandlat ord. "Snäll - det är ju kor också" minns jag att vi skojade om som unga när vi pratade om presumtiva förälskelser. "Han är snäll" var liksom inte riktigt gångbart. Som om det vore ett mindre men avgörande handikapp? Jag har ändrat inställning med åren - det finns inget viktigare än snällhet, sen får man förstås definiera vad man menar med ordet. Inte snäll som i menlös. Inte snäll som i "säger aldrig nej". Inte snäll som i "agerar dörrmatta". Nej, att vara snäll är att ha en i grunden empatisk och välvillig inställning till sina medmänniskor och inte minst till sig själv.

Visst skulle jag kunna racka ner på mig själv, peka på alla misstag, alla pinsamma snedsteg, alla galna beslut. Men allt skulle ske i en förstorad och skev backspegel. För det var ju faktiskt så att då, när alla dessa misstag begicks, så fattade jag besluten utifrån det jag visste då. Mina samlade erfarenheter så långt och den magkänsla jag lyckades uppbringa och allt jag hade omkring mig i den stunden fick mig att göra de tokigheter som jag idag har facit på. Det hade jag inte då.

Så jag väljer att se på mig själv med ömhet. Jag väljer att vara snäll. För om jag inte är det, vem ska då förväntas vara det? Så länge jag lär mig av mina erfarenheter, justerar mitt beteende eller mina beslut efter det nya jag lär mig om mig själv och andra så är det gott nog. Jag är god nog.

Och nu är min tid.