Nu kommer det en film som skildrar denne unge man och händelserna den sommaren, en film jag tvivlar starkt på att jag orkar se. Men en film jag tror är viktig i den tid vi nu lever.
Från samma sensommar 1995 har jag ett eget mycket jobbigt minne som jag allt som oftast trängt undan. Ett minne som inte slutar i tragedi men som mycket väl kunde ha gjort det.
Vi var nyinflyttade i Borlänge, jag och min lilla familj. Jag skulle avsluta min civilingenjörsutbildning och vi hade fått en mysig liten lägenhet, ett hyresradhus, alldeles i närheten av min skola. Det var sommar, det var varmt. Min dåvarande sambo tog vår drygt treåriga son och cyklade ner till en badplats i utkanten av stan en eftermiddag då jag troligen studerade eller möjligen höll på att plocka upp i vårt nya hem. De fick cykla en bit men kom slutligen fram till denna typiska svenska badplats, kantad av barr- och lövskog. Min sambo såg att det var nästan folktomt så när som på ett gäng ungdomar lite längre bort som stojade, men han tog ingen större notis om dem när han med sonen tog sig ner till strandkanten. Först när han slagit sig ned på sin handduk och sonen börjat leka i vattenbrynet insåg han att det var ett gäng rakade yngre män som skrek glåpord om "svartskallar" och sneglade mörkt åt hans håll.
Vad göra? Min sambo insåg att det nog inte var en bra idé att ta sonen under armen och börja springa. Samtalet längre bort lät mer och mer hotfullt och sambon visste ingen råd. Rätt som det var kom en av de unga männen raglande längs stranden. Onykter hukade han sig ner vid min sambo och upplyste honom om att han hatade "blattar" men att han tyckte om barn - och att han tyckte att min sambo skulle ta sig därifrån så fort han kunde innan det hela urartade. För barnets skull.
Så kom de hem, min lilla familj - inget barn och ingen man blev mig veterligen mördade i Borlänge den dagen. Men i mitt hjärta fastnade en fasansfull skugga som finns där än idag. Tänk om, tänk om inte...
Hat föder inget annat än hat - och jag vägrar att hata. Men det främlingsfientliga avträde som fräter genom landet kommer jag att bekämpa med all intelligens och all skärpa jag har.
Aldrig mer! John Hron - må du vila i frid och må ditt öde nå alla hjärtan som behöver förstå att om vi ger efter för hatet, om vi inte står upp med ditt mod, är vi alla dömda till undergång.
Jag som bor i Sveriges mest segregerade stad - Göteborg - och dessutom i ett invandrartätt område, måste ändå säga att jag upplever att toleransen faktiskt ökat. Men klyftorna har OCKSÅ ökat och de mest fanatiska står nu så långt ifrån varandra som man kan komma. Tyvärr är det just fanatikerna som hörs och syns mest. Och när rasisterna spottar på min kollegas barnbarn, som ännu inte fyllt ett år, för att han har en pappa från Afrika, ja då har man sjunkit så lågt man kan sjunka som människa. Det gör mig ilsk som ett bi. Men så vet jag samtidigt att om jag blir ilsk som ett bi så har jag förstört alla chanser till förändring.
SvaraRaderaAtt se en annan människa, verkligen SE, är livets största utmaning. Vill vill så gärna se till yta och använda generaliseringar. Det är enklast så. Det kräver varken hjärna eller hjärta.
TACK för att du delar detta minne med oss! Och så skönt att det gick bra. Ska vi inte ta och se John Hron-filmen tillsammans?
Exakt så - enkla lösningar, generaliseringar och tjoffande indelningar i svart & vitt ställer inga krav på varken tankekraft eller empati. Jag blir heligt förbannad på människor som försöker avsäga sig det ansvaret. Ja, för jag anser att det är ett ansvar och en skyldighet vi har som människor och medmänniskor. Men dessa "motmänniskor" anser sig bara ha rättigheter, medfödda sådana - och när de utmanas känner de sig kränkta i sin lilla ankdamm. Sorgligt... Och ja, ska jag se filmen så får det bli med dig <3
SvaraRadera