att tolka känslor

Under många år levde jag med en emellanåt uppblommande känsla som förvånade mig men som aldrig slog fel: Varje gång jag klev av tåget på T-centralen i huvudstaden så genomflödades jag av en känsla av lugn, ro, harmoni och en egendomlig visshet av att jag var hemma. Det kanske inte skulle ha varit så konstigt, om det inte vore för det faktum att jag inte bott i Stockholm! Jag har som barn bott i kransorterna Tensta, Kungsängen och Bro men aldrig inne i stan.

Ungdomsåren tillbringade jag i min tillika födelsestad Västerås vilken också, mer förståeligt, känns som hemma i kubik. Större delen av mitt vuxna liv har jag sedan huserat i Uppsala, en stad jag tycker om och känner till men som sällan bjudit mig på tillhörighet, tyvärr (det mysteriet återstår att lösa...)
Men det var så märkligt det här med huvudstaden. Tills jag en dag drog blyertsstrecken rätt mellan punkterna och såg slutsatsen kristallklart.

Under nästan hela min barndom och fram till sin pension så arbetade min far i Stockholm. Han var ombudsman på Statsanställdas förbund (numera SEKO) och hans kontor låg på Barnhusgatan, samma gata som Folkets hus, en förening som för övrigt min fars morfar Alfons Holm en gång varit med och bildat. Nära LO-borgen, mitt emot Norra Latin och inte alls långt från centralen. Vi åkte in till stan ibland, mamma och jag, och hälsade på pappa uppe på hans, i mina ögon, fantastiska kontor! Andäktigt insöp jag allt: Högt till tak, ekande trapphus, stora vackra möbler, fantasieggande tavlor på väggarna och en pittoresk innergård som man kunde blicka ut över från det gemensamma fikarummet där det förstås alltid doftade varmhållet kaffe. Jag kunde aldrig beskriva vad min far jobbade med, men det han gjorde - det gjorde han i en förunderlig miljö.... Under en period delade pappa en övernattningslägenhet med ett par arbetskamrater. Inte för att han överutnyttjade den, han ville alltid hem hur sent det än blev med förhandlingar, förlikningar och tjänsteresor, men jag minns att vi sov över där hela familjen vid nåt tillfälle när vi flyttat tillbaka till gurka-staden. Jag minns inte exakt var den låg men det var nära kontoret, det vet jag.

Så - det var ju inte ett dugg svårare än att Stockholm - var lika med pappa. Pappa med sin leende blick och varma händer. Pappa med sin underfundiga humor och sin förmåga att försvinna iväg i en disträ bubbla av egna, ogenomträngliga tankar. Pappa med sitt hissiga skratt och sitt korsordslösande. Pappa med den trygga doften och allt som en behövdes för att en liten, storögd flicka skulle koppla en hel stad till hans kärlek, Så enkelt. Och så svårt.

Jag saknar dig så oändligt pappa, dessa snart elva långa år har det inte gått en dag utan att du finns i mina tankar, Men Stockholm finns kvar, och känslan när jag kommer dit.

Precis som alla mina minnen av dig.