Kent

Lugnet har lagt sig. Tårarna har torkat. Den isande känslan i magen som infann sig en kall, ensam natt i mars har ersatts av ett ömt vemod. Jag hade svårt att somna den där tidiga vårkvällen, låg och vred mig fram och tillbaka - till slut gav jag upp, tände jag lampan och tog upp telefonen. Ett nytt meddelande från Kent.nu på facebook och jag lät videon spela upp. Sakta gick det upp för mig vad som var på gång. Eller snarare vad som var på väg att ta slut. Jag somnade till slut med tankarna fladdrande runt minnen från de senaste sex åren av mitt liv.

För nej, Kent har inte varit mina följeslagare längre än så. När de började sin resa var jag en pluggande småbarnsmorsa som bara vagt noterade att ett nytt band gjorde sig ett namn i konungariket Sverige. En och annan låt flimrade förbi - Kräm, En himmelsk drog, Utan dina andetag, FF, Dom andra, Columbus. De där som gick relativt varma på radion helt enkelt. Jag varken rynkade nos eller jublade.

Två kraschade relationer och ett halvt liv senare ramlade jag ut i min nya verklighet med förvridet hjärta och på skakiga ben - och det var då en av mina allra käraste vänner satte en samlingbox med Kent i händerna på mig, tillsammans med den då senaste plattan "En plats i solen". Blandat med att jag letade mig tillbaka i tiden så gick En plats i solen varm i min bil - varv på varv på varv och efter det snokade jag rätt på "Röd"  Och jag föll handlöst. Jag faller än. Kent blev mitt stöd, min tröst, min glädje och min musikaliska räddning i livets svarta virvlar.

Så man kan väl kalla mig en ny-Kent-fan på två vis - dels att jag upptäckte dem sent, dels att det är främst albumen från Röd och framåt som är min puls, mina hjärtslag. Medelålders-Kent. Då när jag hakade på tåget, då när Jocke sjöng precis just till mig.

År 2012 såg jag dem äntligen, i Uppsala vid slottet. Fullständig magi! Fyra rader från scenen i total lycka! Det slutade med en massiv urinvägsinfektion (eftersom jag inte kunde slita mig för att gå på toa) och en skrovlig heshet som satt i en vecka men jag minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin mer behövde se en konsert med någon... Fulländat. Finito. Men det var tills den där natten i mars. Då stod det klart att jag bara måste se dem en sista gång.

En sista blev två. Jag såg dem i Göteborg i september (en femtioårspresent från en kär vän) och jag såg deras allra sista konsert den 17/12 (med min underbara Kent-väninna och hennes lika underbare man). Två makalösa konserter som jag kommer att bära med mig för alltid. Två gånger grät jag i lördags - när introt till "999" mullrade ut över Tele2 Arena och när jag intensivt hoppande skrålade med i "Mannen med den vita hatten".

Aldrig mer. Det är tufft att tänka i termer om "aldrig mer" - samtidigt är det så hedrande av dem att sluta på topp, att sluta som bara Kent kan komma på tanken att sluta.

Albumet "Då som nu för alltid" tillsammans med låten "Egoist" har under året seglat upp mot toppen och rör vid "Röd" - i min värld. Jag läste att någon satt ihop en "optimal setlist" men det fantastiska är väl att det finns lika många optimala listor som det finns fans :-)

Ett är säkert: Musiken finns kvar, liksom alla minnen - ett ackord bort. Vi ska alla en gång dö.

Och det finns förstås bara ett sätt att sluta ett inlägg om Kent - Tack som fan. För allt. För alltid.

grunden

Det kokar ner till två.

Oavsett om vi använder psykologsoffan eller intellektualiserar i flödesscheman, fiskbensdiagram eller "5 why's" så kommer det att trilla ut två.

Två känslor som är underliggande alla andra känslor och alla de handlingar vi begår på vår levnads stig.

Kärlek och rädsla. Bara dessa två.

Och när vi väl har förstått detta, verkligen innerligen i hjärtat förstått - ja, då har vi ett val.

Kärlek eller rädsla.

Vad väljer du?

kärlek

Ja denna undflyende kärlek... Och den väcker ju diametralt olika känslor emellanåt. Så jag bjuder på ett par alldeles olika iakttagelser. Enjoy...


Kanske har kärleken snuddat vid mig
Utan att jag märkte det
Bara ett svagt vinddrag
Från en obestämd riktning
Sedan stiltje igen
Det är skönt när det inte blåser
Så man slipper svälja rapsbaggar
Ekon
Eller obehagliga sanningar


x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x


Ingen älskar som jag
Ihärdigt
Envist
Outsinligt
Outhärdligt
Till det löjligas gräns
Plus några kilometer till
Rakt in i förnedringsträsket
Huttrande
Huvudlös
Hudlös
Med så oändligt många mil tillbaka
Utan GPS

sorgerna

Små, små sorger

många

några lite större

en taggig massa på botten

av hjärtat

En i taget kliver de upp

när jag orkar kommer någon av dem

Hänsynsfulla på det sättet

Verkligen

De har samma ansikte

trots olikheterna

Samma drag

Samma viskningar

Att jag aldrig satte mig själv först

Att jag lät mig trampas på

Aldrig följde magkänslan

Och när jag väl gjorde det – skam och skuld

De överviktiga bröderna

med taskig andedräkt

Men massan minskar

Jag tillför inte fler

Tar lärdom

Och skam och skuld är satta på diet

samt tandborstning

Om jag inte sätter mig själv först

Vem ska då prioritera mig?

Och hur ska jag då orka bära mina sorger

Black friday

Surkärringen i mig lever rövare.

Hämtar följande info från nätet: "Black friday kallas i USA den dag som infaller dagen efter Thanksgiving (som är den fjärde torsdagen i november). Det är USAs största shopping- och readag. Tillsammans med Cyber Monday tre dagar senare markerar det starten på julhandeln och många amerikaner börjar juldekorera och shoppa. Många besöker föräldrar eller andra släktingar under Thanksgiving, vilket ofta innebär en resa och de arbetar därför inte på fredagen utan kan t ex ägna sig åt shopping"

Så. Jag repeterar: Detta är alltså en readag som som infaller på en klämdag i det stora landet i väster. Klämdag. I ett annat land.

Låt mig nu försäkra er om att jag är en kvinna som omfamnar förändring. Jag har flyttat typ hundra gånger, separerat två gånger, bytt jobb ett antal gånger, fått tre ungar och jobbar dessutom med kontinuerliga förändringar på min arbetsplats. Jag har bytt hårfärg, åsikt, karlar och vänner. Och det är inget problem för mig att traditioner förändras, som att vi t ex importerat Halloween - även om jag själv inte ägnar mig åt direkt ystert firande. Fine. Jag jublar inte alltid men är väl medveten om att tiderna förändras.

Men. Och detta är ett satan-i-gatan-jävlar-i-blindtarmen-jättelikt-mega-MEN:

Hur kan man ens komma på tanken att importera enbart en "klämdag"? Införa endast en rea som liksom hänger i luften då det mig veterligen inte firas någon Thanksgiving i Svedala nation? JAG hade inte helgdag igår, hade ni? Nej, det var väl det jag trodde.

Jag tror inte att jag ljuger när jag säger att jag fått femton sms idag från diverse av mig frekventerade butiker som basunerat ut denna märkliga icke-dag. Hela Gränby centrum är nedlusat med svarta ballonger och affischer! Nu sammanfaller ju detta hitte-på med löningshelg och annalkande advent så det kryllade med folk när jag försökte kämpa mig fram till lite bröd och mjölk. Absurt bara det. Nu vill handeln uppenbarligen skruva upp det några grader till. Grattis svenska folk.

Är det verkligen meningen att vi ska konsumera ihjäl oss, jag bara undrar? Kan vi inte bara skippa denna förbannade hets, köpa det vi verkligen behöver och ägna lite tid åt varandra istället?

Advent betyder ankomst. Ankomst av vad? Sönderstressade nerver och tomma bankkonton?

Nåväl. Jag bojkottar Black friday. För den finns inte. Och hör sen.

arvet

Såhär på fars dag kommer jag osökt att klura över arvet efter min far. I pengar räknat - inte mycket. Men där finns så mycket annat jag ärvde, som t ex:

En uppsjö galna och sluga uttryck
Talangen för (uppslukande) korsordslösning
Det obefintliga behovet av huvudbonader, även i stark kyla
Kärleken till Dan Andersson, inlagd sill och kräftor
Den okuvliga tron på människans inneboende godhet och kraft
Förmågan att driva ut i egna tankar och lämna människor som pockar på min uppmärksamhet i frustration och frågetecken
Den diplomatiska sidan och förmågan att skilja på förklaring och acceptans
Den skruvade humorn (som för min del började med Monty Python, Povel Ramel och Casinorevyn)

För allt jag fick är jag oändligt tacksam. Fast som farsan skulle ha sagt - "Nej min humor har du inte ärvt, den har jag kvar!"

Grattis på fars dag alla fina fäder, här och i himmelen.

saknaden

Alla vi saknar finns där
Inom oss
I en doft
I en mening
I en sanning

Alla vi saknar
Stannar kvar
I vårt för alltid
I en strof
I en ton
I en sång som aldrig tystnar

Så länge vi sjunger
så länge vi nynnar
så länge vi minns
Är vi
i sanning
Tillsammans

grejen

Det är inte riktigt min grej
Känns ovant
Bakvänt
Lite obekvämt
Som om jag vill dra mig tillbaka
I soffhörnet
Hörlurar på
Fleccefilt om
Nej, det är definitivt inte min grej
Det skaver
Gör mig olustig
Ibland
Det där
Livet

årstiderna

Det är en ynnest att få leva i ett land med årstider, absolut. Alla har de sin charm - våren när allting brister, vaknar och återvänder, sommaren som kramar själen med grönskan, värmen och ljuset, hösten med sina dramatiska färger och den höga luften som ger löften om ett slut som samtidigt är början på något nytt, vintern som förändrar landskapet i vitt och där tända ljus får en helt annan mening.

Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Men.

Det finns ju ändå aspekter man gillar mer och mindre.

Jag har inga problem med november. Många omkring mig klagar. Klagar över det grå, mörkret som kryper in, någon sorts hopplöshet. Den känner inte jag. I november har jag ännu förråd från våren och sommarens ljusfest. I november surfar jag på höstens nyligen tappade färger och ser fram emot de kommande adventshelgerna - alla ljus överallt! Och Lucia. Jag tycker faktiskt mer om adventstiden och Lucia än själva julen. Förväntan. Hopp. Ankomst. När väl julen kommer är den så kort att den ger mig andnöd redan när den står i dörren. Och när nyårsklockorna ringt ut det gamla och in det nya - ja då sänker sig mörkret över min själ.

De enda två månader jag skulle vilja skänka bort till bättre behövande är januari och februari. Det är kallt, inga ljus i fönstren, inget hopp och - det mest förödande - det är fortfarande ap-mörkt. Ett mörker som kryper in i mig eftersom sommarens förråd är plundrade och slut, hyllorna gapar tomma och jag har ingenting att sätta emot. Hurtfriska människor i min närhet kommer med klämkäcka tillrop om att "nu vänder det!". Näe, det gör det inte! Det är fortfarande mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag går hem. Lyckas jag någon gång, företrädelsevis på helger, få syn på solen så står den i någon sorts löjligt låg vinkel och hånler lite snett i sin jävla titt-ut-lek. "Åh, nu skiner so...- och där var den borta igen ja"

Jag borde alltså förlägga semester i dessa helt onödiga månader och uppsöka soligare nejder. Som jag ju faktiskt gjorde detta år. Varje år. Men nej, den enda ljusglimten i min tillvaro är melodifestivalen - om det nu var någon som undrade varför jag tycks gå ål in på den. Här har ni förklaringen. Den enda ljusglimten i form av glitterboaormar, en och annan schysst pipa och en ohejdad skrattfest på fejjan.

Det säger inte lite om januari och februari.

Och kanske lite om mig

det onda

Smärtan i mitt bröst

Har inget namn

Men svarar på vilket tillrop som helst

Hej!

Du!

Du där!

Idiot!

Galning!

Då vänder den sakta på sig

Betraktar

Värker

Ler i ena mungipan

Och fortsätter sitt uppdrag

tester på Facebook

Vi har alla sett dem. Och en skrälldus människor, verkar det som, gör dem också. Testerna på fejjan.

De där som talar om hur gammal du är, var du borde bo, vilken nationalitet din själ har, vem du borde vara sambo med, ditt livs citat, din bästaste bästis och ditt hjärtas innersta önskan. Och så vidare på samma tema. I all oändlighet.

Men ärligt - har folk i allmänhet sån himla dålig koll på sådant?? Och tror man att en slumpgenerator som plockar förinlagda smått horoskopliknande jibberisch-klyschor ska hjälpa en på traven?

Tillåt mig tvivla.

Nej, jag förstår väl att man gör det som förströelse. Lite kul sådär. Jag HAR testat själv men det blir ju mest ganska platt... Funderar hellre själv liksom :-)

Vad jag kommit fram till?

Jag är en 50-årig, överoptimistisk, karltokig, lättrörd, lättstörd, musikälskande, ordvrängande och emellanåt svårt snabbkäftad kvinna med rätt vass människokännedom och ett varmt hjärta. Jag är född i, och kommer med hög sannolikhet dö i, Sverige. Jag har en pinsamt svensk själ men en rasande nyfikenhet på andra kulturer och alla dess olika yttringar. Jag upphör aldrig att förvånas och förundras över nästan precis allt och jag må kallas naiv - det är jag STOLT över. Jag har många vänner och jag kan inte vara utan en enda av dem! Men jag är helst sambo med min katt. Och jag må uppfattas som extrovert i kubik men det är i min ensamhet jag hämtar energi. Och mitt motto är "Det ordnar sig INTE. Jag ordnar det"

Så, utan tester har jag ändå kommit en bit kan jag tycka,

Fortsättning följer....

mordet på John Hron

Det har gått många år nu. Mycket vatten har flutit under broarna sedan den fruktansvärda sommaren,den fruktansvärda 16 augusti då en ung pojke mördades under vidriga förhållanden i Kode utanför Göteborg.

Nu kommer det en film som skildrar denne unge man och händelserna den sommaren, en film jag tvivlar starkt på att jag orkar se. Men en film jag tror är viktig i den tid vi nu lever.

Från samma sensommar 1995 har jag ett eget mycket jobbigt minne som jag allt som oftast trängt undan. Ett minne som inte slutar i tragedi men som mycket väl kunde ha gjort det.

Vi var nyinflyttade i Borlänge, jag och min lilla familj. Jag skulle avsluta min civilingenjörsutbildning och vi hade fått en mysig liten lägenhet, ett hyresradhus, alldeles i närheten av min skola. Det var sommar, det var varmt. Min dåvarande sambo tog vår drygt treåriga son och cyklade ner till en badplats i utkanten av stan en eftermiddag då jag troligen studerade eller möjligen höll på att plocka upp i vårt nya hem. De fick cykla en bit men kom slutligen fram till denna typiska svenska badplats, kantad av barr- och lövskog. Min sambo såg att det var nästan folktomt så när som på ett gäng ungdomar lite längre bort som stojade, men han tog ingen större notis om dem när han med sonen tog sig ner till strandkanten. Först när han slagit sig ned på sin handduk och sonen börjat leka i vattenbrynet insåg han att det var ett gäng rakade yngre män som skrek glåpord om "svartskallar" och sneglade mörkt åt hans håll.

Vad göra? Min sambo insåg att det nog inte var en bra idé att ta sonen under armen och börja springa. Samtalet längre bort lät mer och mer hotfullt och sambon visste ingen råd. Rätt som det var kom en av de unga männen raglande längs stranden. Onykter hukade han sig ner vid min sambo och upplyste honom om att han hatade "blattar" men att han tyckte om barn - och att han tyckte att min sambo skulle ta sig därifrån så fort han kunde innan det hela urartade. För barnets skull.

Så kom de hem, min lilla familj - inget barn och ingen man blev mig veterligen mördade i Borlänge den dagen. Men i mitt hjärta fastnade en fasansfull skugga som finns där än idag. Tänk om, tänk om inte...

Hat föder inget annat än hat - och jag vägrar att hata. Men det främlingsfientliga avträde som fräter genom landet kommer jag att bekämpa med all intelligens och all skärpa jag har.

Aldrig mer! John Hron - må du vila i frid och må ditt öde nå alla hjärtan som behöver förstå att om vi ger efter för hatet, om vi inte står upp med ditt mod, är vi alla dömda till undergång.

att alltid hålla skenet uppe

Livet är inte lätt.

Ändå verkar det finnas ett outtömligt, rent av enormt, behov av att visa att man minsann har ett alldeles underbart liv. Lätt. För jämnan. Jag har aldrig förstått det där. Jag menar, det är ju ömsom vin, ömsom vatten och den människa som ständigt är lycklig och/eller ständigt lyckas förvandla sina citroner till lemonad tror jag faktiskt inte existerar.

Eller, det var fan vad ödmjuk jag var där då - jag VET att den människan inte existerar! Basta!

För såhär är det - å sug i er: Jag har vänner med cancer, vänner med MS, vänner med diabetes, vänner med fibromyalgi, vänner som blivit övergivna, vänner som stalkas, vänner som förlorat sina barn, vänner som förlorat sina föräldrar, vänner som känner sig ensamma, vänner med sjuka barn och vänner som jag - med depressionsanlag. Samt vänner med en salig blandning av alltihopa. OCH - det är bara ett axplock! Att vi skulle orka se det goda i det onda ständigt och jämt är en utopi. Och att alltid hålla skenet uppe tar en satans massa energi som vi behöver till att läka.

Älskade vänner (och ni andra):
Ibland måste vi få bryta ihop för att komma igen.
Ibland måste vi få gråta och förbanna världen.
Ibland måste vi få be om att hållas om och få låna en axel i eländet.
Ibland måste vi få fräsa irriterat åt klämkäcka tillrop i en-menings-form på facebook. Eller kräkas lite i munnen.

Sen - kan vi orka igen. Sen - gör vi saft av citronerna. Sen - ser vi på det ljusa i tillvaron och tar vara på det vackra vi ändå har omkring oss.

Men det händer att jag tänker att istället för att göra saft av de där jävla citronerna så har jag god lust att köra ner dem i halsen på vem det nu var som levererade skiten och skrika "Gå hem livet, du är full!!" Och dåååå, är jag väldigt lik häxan Surtant...

ständigt nya lärdomar

Det mest fantastiska med att vara människa är att ständigt förundras, glädjas och lära sig nya saker. Som ung hade jag säkert en föreställning om att man är färdig vid en viss, obestämbar men ändå, ålder. Men med åren har vissheten kommit smygande - jag lär mig ständigt, varje dag, både om andra, om omvärlden och mig själv. Det är så otroligt häftigt!

Helgen tillbringade jag med mina partners i Batucada Sverige i Kungsträdgården i Stockholm. Vi sålde våra läckra, ekologiska smycken och vistades bland stockholmare, turister, uppträdande gatuartister och andra "knallar" - det var som en kryddad gryta på långkok; ibland småputtrande, sjudande, ibland stormkokande! Så vad lärde jag mig då? Det är ju härligt befriande att generalisera, so here we go:

• Stockholmare som har hund har små hundar. Riktigt pyttesmå. Som über-feta hamstrar ungefär, eller möjligen tilltagna parakiter. Det är antagligen väldigt praktiskt att kunna stoppa ner dem i en väska eller upp under armen när man ska in på restauranger eller ner i T-banan. Av alla ziljoner hundar jag såg dessa dagar så räknade jag till två stora. Två. Resten var hamster-hundar. Galet söta med pepparkornsögon och med mer eller mindre päls. Sååå gulliga. Men - hur upptäcker man om kopplet blir tomt? Och en liten notering: Även små hundar behöver fostran...
• Zebralagen har ju äntligen slagit igenom hos gemene man, särskilt hos fotgängare som gärna kastar sig ut i gatan utan varken ögonkontakt eller tajming. Och det må vara bra så. Jag tar det piano och tar den hänsyn som tarvas. Det jag kan tycka är väl att man i gengäld bör visa lite hänsyn och åtminstone hasta över så gott man kan. Få trafiken på det stora hela att flyta. Särskilt i stora städer där det är rörigt nog ändå. Nu menar jag inte att jag förväntar mig att man gör en Usain Bolt över strecken och jag har självklart förståelse för att många rör sig med besvär, så är det ju bara. Men att fullt friska människor liksom strosar planlöst med stirrig blick mot fjärran och verkar fundera på var de ska ta vägen härnäst går mig aningen på nerverna. Det är ju så att man lutar sig framåt och kollar om vissa individer lämnar slemspår efter sig...
• Bland knallar, månglare och försäljare finns ett hjärtligt brödraskap som som var mig okänt tidigare. Det småpratas, skrattas, byts visitkort och bjuds på det mest rörande sätt. Vi tältade ju ihop på något vis i fyra dagar och det kändes gött att vara detta gäng!
• Jag har alltid haft svårt för clowner och varité-artister på tv men nu fick jag skopan full av en-hjulingar, trollerikonster och utbrytningar - och en sådan humor de alla besatt! Jag skrattade gott och hjärtligt även när jag hörde skämten för femtielfte gången. Ja, vi hörde mer än vi såg med tanke på att vårt tält stod så till, även om vi ibland kilade fram och tittade. Så duktiga människor! Helt fantastiska måste jag tillstå. Och får ni chansen att att se vår trollerimästare Charlie Caper live någon gång så gör det! Man bara häpnar mellan skrattanfallen...
• Och slutligen, att det skulle vara så berikande att träffa kunder från alla världens hörn, vem hade en aning om det? Jag fick prata alla språk jag kan (svenska, engelska, kroppsspråk..) och förstås det universella - leendet. Vi fick höra att vi var så goa att göra affärer med och jag kan bara tacka och återgälda komplimangen. De två (!) som backade p g a våra fina pride-flaggor kan vi för övrigt vara utan. Med eftertryck.

Med alla svåra problem i vår stora värld måste jag ändå säga att jag kom ur just den här upplevelsen med en något återupprättad tro på människan. Med kärlek och en liten gnutta hänsyn kan vi komma precis hur långt som helst. Låt oss göra det!

 

att tolka känslor

Under många år levde jag med en emellanåt uppblommande känsla som förvånade mig men som aldrig slog fel: Varje gång jag klev av tåget på T-centralen i huvudstaden så genomflödades jag av en känsla av lugn, ro, harmoni och en egendomlig visshet av att jag var hemma. Det kanske inte skulle ha varit så konstigt, om det inte vore för det faktum att jag inte bott i Stockholm! Jag har som barn bott i kransorterna Tensta, Kungsängen och Bro men aldrig inne i stan.

Ungdomsåren tillbringade jag i min tillika födelsestad Västerås vilken också, mer förståeligt, känns som hemma i kubik. Större delen av mitt vuxna liv har jag sedan huserat i Uppsala, en stad jag tycker om och känner till men som sällan bjudit mig på tillhörighet, tyvärr (det mysteriet återstår att lösa...)
Men det var så märkligt det här med huvudstaden. Tills jag en dag drog blyertsstrecken rätt mellan punkterna och såg slutsatsen kristallklart.

Under nästan hela min barndom och fram till sin pension så arbetade min far i Stockholm. Han var ombudsman på Statsanställdas förbund (numera SEKO) och hans kontor låg på Barnhusgatan, samma gata som Folkets hus, en förening som för övrigt min fars morfar Alfons Holm en gång varit med och bildat. Nära LO-borgen, mitt emot Norra Latin och inte alls långt från centralen. Vi åkte in till stan ibland, mamma och jag, och hälsade på pappa uppe på hans, i mina ögon, fantastiska kontor! Andäktigt insöp jag allt: Högt till tak, ekande trapphus, stora vackra möbler, fantasieggande tavlor på väggarna och en pittoresk innergård som man kunde blicka ut över från det gemensamma fikarummet där det förstås alltid doftade varmhållet kaffe. Jag kunde aldrig beskriva vad min far jobbade med, men det han gjorde - det gjorde han i en förunderlig miljö.... Under en period delade pappa en övernattningslägenhet med ett par arbetskamrater. Inte för att han överutnyttjade den, han ville alltid hem hur sent det än blev med förhandlingar, förlikningar och tjänsteresor, men jag minns att vi sov över där hela familjen vid nåt tillfälle när vi flyttat tillbaka till gurka-staden. Jag minns inte exakt var den låg men det var nära kontoret, det vet jag.

Så - det var ju inte ett dugg svårare än att Stockholm - var lika med pappa. Pappa med sin leende blick och varma händer. Pappa med sin underfundiga humor och sin förmåga att försvinna iväg i en disträ bubbla av egna, ogenomträngliga tankar. Pappa med sitt hissiga skratt och sitt korsordslösande. Pappa med den trygga doften och allt som en behövdes för att en liten, storögd flicka skulle koppla en hel stad till hans kärlek, Så enkelt. Och så svårt.

Jag saknar dig så oändligt pappa, dessa snart elva långa år har det inte gått en dag utan att du finns i mina tankar, Men Stockholm finns kvar, och känslan när jag kommer dit.

Precis som alla mina minnen av dig.

spinning

Om spinning måste jag börja med att säga att jag är upp över öronen förälskad och har så varit i sådär två och ett halvt år. Om det är ömsesidigt? Det verkar så! Jag började trampa en sommar i Storvreta och sedan dess är jag fast. När det var som bäst (inte värst!) spinnade (jaja..) jag tre/fyra gånger i veckan – sena kvällar likväl som tidiga morgnar - och förra året deltog jag i ”Vasaloppsspinning” som slutade med att jag satt på cykeln i princip fyra timmar och fyrtio minuter, vilket var tiden från Vasaloppets start tills dess första kvinna gick i mål. Jag tänkte en och annan profan tanke om den där extremt långsamma kärringen (i mitt huvud) som inte kunde lägga på ett kol – sista halvtimmen fullständigt dog mina fötter... Men orkade, det gjorde jag!

Det är märkligt men när jag kliver på en spinningcykel så träder en annan personlighet fram, hälsar med ett snett leende och tar över – schizofrent javisst! Jag kallar henne ”spinningmonstret” och jag kan svära på att hon har horn i pannan. Och hon morrar. Från och med då och tills hon/jag kliver av cykeln finns inget annat än musiken, rytmen, tramporna och pulsen – ja och så motståndet förstås, det som man ska vrida på för att plåga sig så gott man kan. När jag spinner så dansar jag. Någonstans i huvudet så är det precis den känslan som infinner sig. Jag flyger fram! Och den enda gången jag noterar mina medcyklister är om någon direkt bredvid mig inte orkar hänga med. Skam till sägandes så ler jag lite i mjugg då. Eller ja, monstret då, den elakingen... D v s bara om det är unga, vältränade damer eller herrar som inte står pall. Allt medan spinningmonstret skoningslöst pumpar sig fram.

OM jag vore spinningledare så skulle det låta ungefär såhär:

”HEJ alla glada – nu är det dags att utmana sig själv, allt efter ålder och form! Utmana!! Kom ihåg att när man tror att man skall dö så orkar man alltid lite till - då när man tror att man har maxat och har en nära-döden-upplevelse-de-luxe-ingen-luft-blodsmak-i-munnen-ridå. Trams, man orkar nån timme till. Sitt, stå i tvåan eller trean efter behag, kom bara ihåg att anpassa motståndet så att ni inte trampar igenom i stående, det är inte så behagligt och man kan göra sig illa dessutom. Annars lägger ni på motstånd som vi vill och orkar. Ett litet tips bara – spinning handlar om puls. Är ni ute efter benstyrka så gå till gymmet och dra i några maskiner eller vikter eller vad man nu brukar använda. Schas! Här kör vi med TEMPO. Jag har full förståelse för folk som inte håller takten så länge det handlar om att man konditionsmässigt inte orkar hålla takten trots minsta möjliga motstånd – men jag har mindre tålamod med människor som bara helt enkelt är tondöva och allmänt taktlösa. Men tala om det för mig så jag kan åtminstone titta åt ett annat håll eftersom jag blir åksjuk av att betrakta taktlösa människor. Tack. 

SÅ; DÅ KÖR VI! KOM IHÅG: DU ÄR STARK, DU ÄR VACKER, DU ÄR FANTASTISK, DU ORKAR MER ÄN DU TROR – och imorgon är det en sanning!!”

omvänd psykologi

Sikta på stjärnorna och nå trädtopparna, så sägs det ju. Sikta galet högt och hoppas att siktet ska göra att du i alla fall kommer högre än vad du trott - eller om du stått still. 

För egen del har jag funnit att jag ganska ofta jobbar tvärtom- Jag siktar på trädtopparna och når molnen. Och så bra jag mår av det!

Ett exempel så att ni ska förstå hur jag menar. Jag har som så många andra en app som mäter mina steg. Dagsmålet har jag satt till ytterst modesta 6000 steg. Jag behöver alltså inte anstränga mig över hövan för att nå detta mål. Herregud, går man upp på toa, skakar på sig och strupplar tillbaka till sängen så når man 6000 steg. Typ. Så - jag når ju alltid mitt mål och ramlar in på minst 12000 steg, dvs det dubbla. Appen visar 200% och jag mår som en prinsessa! Fallerar aldrig och överpresterar oftast. Yesssss!!!

Sätter jag hööööga mål som jag får svårt att nå så känner jag mig oerhört misslyckad varje gång det går åt pipsvängen. Och det gör det ju ganska ofta när målen är näst intill orimliga. Ni vet väl liksom jag hur ni mår av de där känslorna som viskar om värdelös, karaktärslös och ”du kommer ju aldrig att..” (valfri avslutning på den meningen.)?

Framför allt när det gäller kost och träning så är det omvända förhållningssättet något som fungerar alldeles prima på mig. Men det kan gälla andra saker också, som vardagsekonomin, lästa böcker eller skrivna rader. Låga mål som jag når boostar min själsliga vardag så mycket mer än jättesuperstränga mål som jag misslyckas med hälften av gångerna. Så nu är min fundering om det skulle kunna vara ett alternativ för någon mer än mig? Är det kanske fler som gör på detta viset? Eller någon som vill prova och dela med sig av resultatet.

Det finns inget viktigare än den själsliga harmonin att känna sig som en ok människa som gör sitt bästa - på alla plan läng livets stig. Varje människa som mår dåligt, slår sig själv och förbannar sig själv över ständiga (egen)upplevda misslyckanden är ett vettlöst slöseri med mänskliga resurser.

TVÅ blogginlägg på en dag! Jag är jättebra! Sådär 200% jättebra :-) Hur mår du?

att fånga idéerna

De ska skrivas ned de där.
Tankarna, idéerna.
Så flyktiga.
Som tillfälliga bekanta
på hastigt besök.
En kopp kaffe utan påtår.
Ingen kaka till,
nej tack, det är bra så
för sen måste de röra på sig,
har långt hem,
ska inte störa längre.
Sen är de borta
och du kan bara vagt återkalla
minnet av deras ansikte
och avsikter.
Om ens det.
Rafsa ned dem direkt
Fäst dem hastigt på en bit papper
och se -
då har de blivit goda vänner.
Då stannar de på middag
med efterrätt, kaffe, påtår och avec.
Sedan sitter ni och småpratar
till långt in på småtimmarna,
tills morgonen gryr.

laganda de luxe

Jag har ett foto, ungefär åtta år gammalt, och minnet är glasklart.

Ett gäng fotbollsknattespelare från Vattholma av årgång -00 ställer upp sig under en av sina första cuper, Pilsbocupen.

Det regnar satan och är kallt och eländigt. Minnet av matcherna som föregår fotot är att det går så galet illa att vi föräldrar skrattar hjälplöst uppgivet. Laget snurras upp och bort, flaxar planlöst och halkar runt i kyla, förvirring, lera och ösregn i tre till synes oändliga matcher. En av spelarna får vid ett tillfälle en riktig rökare rakt i magen så han stupar, kippande efter andan. De får med andra ord storstryk i alla sina matcher - vi pratar tvåsiffrigt. Bollen är hal som en tvål och planen en brun sörja. Vi påhejare har åtminstone regnkläder och paraply liksom kläder mot kylan, men de små lirarna får kämpa på i sina ursprungligen orange/svarta ställ som blir mer och mer brunfärgade och dyngsura. Totalt nederlag. Det är tungt, tungt, tungt.

Cupen detta år bokstavligen spolas bort och får ställas in dag två. Självklart är laget utslaget redan när det är dags för kameran efter denna nesliga dag ett. Leriga från topp till tå och våta som dränkta katter står de där. Regnet ger sig inte men fotot måste tas innan dusch och hemfärd. Precis när det ska knäppas upptäcker de som gått ner på knä att det dessutom kryllar av små ettriga rödmyror i det dyngsura gräset. Ridå....

Men - och detta är det förunderliga - fotot som förevigar dessa tilltufsade små visar ett gäng som trots allt håller armarna om varandra och som ler strålande, rent av lyckliga, rakt in i kameran. Sinnebilden av kamratskap och gemenskap.

Idag satt jag och såg några av dessa killar som fortfarande spelar tillsammans Även om många tillkommit under åren och några försvunnit så springer flera av ler-knattarna där sida vid sida och vinner en U17-match i sol och halv storm på Änglavallen i Vattholma. De besegrar Uppsalalaget, som jag tror främst består av 99:or, med hela 7-1.

Jag tänker tillbaka på de leriga knattespelarna och får tårar i ögonen av ren och skär lycka och oändlig stolthet. Man kan ta stryk med ett leende när man har vänner. Man kan förlora med högt huvud när man har varandra. Man kan fortsätta kämpa och vända vinden med envishet, glöd och stöd i sitt lag. Man kan utvecklas och bli bättre och bättre. Man kan stå där som segrare, även om man förlorat – tillsammans. 

Och man ger aldrig upp! 

DET är idrott för mig när den är som allra, allra bäst.  

                                

några smärre irritationsmoment i min tillvaro

Siffror är bara siffror, så sägs det ju, men att fylla femtio har i alla fall stämt mig till lite eftertanke. Med lite tur från genpoolen och tur i övrigt så kanske jag är halvvägs. Eller så är jag över halvvägs med råge. Detta vet jag som tur är ingenting om...

Så, vad har jag lärt mig under detta halvsekel? Förutom sådana basala saker då som att gå, tala, räkna pluttifikationstabellen på fingrarna (Jo, på fingrarna. Den historien tar vi en annan gång.) och att alkohol skall intagas med måtta? Mycken kunskap och erfarenheter har hittat sin väg in, men jag tänkte faktiskt vända på steken och ta upp några av livets mysterier som jag antar att jag aldrig kommer att förstå. Och eftersom jag numera officiellt är tant så kan jag hänge mig åt att gnälla. Häng med!

Lättvispad grädde:

Vad är grejen med ”lättvispad” grädde? Mer än att det låter himla snofsigt? Förutom det faktum att det är knivigt att landa på lättvispat – ni vet, flytande, flytande, flytande, flytande, SMÖÖÖÖR! - så kan jag för mitt liv inte begripa vad det ska vara bra för? Lättvispat är ju bara snäppet tjockare än flytande och vad ska man då ha grädde till, grädde vars hela existensberättigande i egen form är att den går att vispa fluffig och tjock? Och, som fotnot, sluta för gud skull fråga mig om jag vill ha grädde till när jag går på kondis. Är det något som går att ha grädde till så ge hit! Jag skulle inte gå på kondis om jag gick på diet. Och vore jag mjölkallergiker eller laktosintolerant (Skillnaden där ska jag också ta upp vid annat tillfäller för er som int begrip.) så skulle jag hojta till om detta innan ni hann säga ”kladdkaka”. Capiche?

Skohorn i metall:

Här vill jag bara börja med en lång utdragen suck. Nu vet jag ju att ”metall” är ett vitt begrepp, men skohorn tillverkas oftast i någon sorts mjuk sörja som knappt håller formen för att titta på. Och vore det hårdare så skar vi ju onekligen upp våra akilleshälar. Sålunda; ett enda ivrigt barn, en ynka tankspridd morsa och voíla - skohornet har bytt form någonstans nedanför mitten och kommer aldrig att återta ursprunglig glans. Efter några stressiga mornar och hårdknutna pjuck så står man där med något som mest liknar ett avantgardistiskt konstverk, troligen döpt till ”Ångest” efter alla vridningar och veck. Plast smäller snällt av på mitten när det fått nog. Heder åt hårdplasten!

Modesvängningar avseende form:

En kär käpphäst! Det är väl klart att längder, färger, knappar och veck kan variera mellan säsonger. Men kära modedesigners, och läs långsamt nu så ni förstår, Jag. Byter. Inte. Kroppsform. Mellan. Säsongerna. Och ni får ursäkta om jag antar här nu; men det tror jag att väldigt få kvinnor gör. Jag har alltid varit en a-linje och kommer alltid vara en a-linje. Smal midja, ladugårdsdörr till arsle. Så kan ni nu vänligen se till att alla kollektioner innehåller plagg för alla underbara och olika kvinnors former? Tack. Jag antar att ni kommer att ge fan i detta som vanligt. Nötter...

Så, det var ett smakprov på vad jag aldrig kommer att begripa, hur gammal jag än får förmånen att bli. I gnällig form! Och då har jag inte ens kommit in på saker som religiös och politisk fanatism, försäkringskassans regelverk, mobbning, homofobi, folk som behåller mössan på när de äter eller fotbollshuliganer. Stort och smått, det finns mycket som för alltid kommer att undgå mitt förstånd.

Nu kanske någon hävdar att det snarast beror på mitt klena förstånd. Det må vara hur det vill med den saken, på mitt förstånd kommer det i alla fall aldrig att sitta en mössa när jag käkar. Punkt!

pressfrihet

Varje dag året runt är det någots "dag". Vi hade häromdagen "World naked gardening day" och igår firades "Harry Potter-dagen". Smått roande och det är väl bra att vi har humorn i behåll :-)

Men idag är det pressfrihetens dag. Allvar mellan de roande dagarna. En oerhört viktig princips dag.

Något att betänka i dessa oroväckande tider när det mullrar i träsken och antidemokratiska krafter drar på sig stövlarna och marscherar öppet på våra gator.

Demokratins styrka och svaghet i ett - öppenheten och likaså rätten att uttrycka sin åsikter öppet.

Bland foliehattar, rättshaverister och andra träsktroll grasserar dock missuppfattningen att denna rätt även inbegriper rätten att dessa åsikter får stå oemotsagda - nej ni, uttryck för all del det ni har på hjärtat, men räkna med mothugg. För det är allas vår rättighet, och jag skulle vilja säga även skyldighet, att gå i svaromål. Man bör även beakta att det finns "åsikter" som inte heller räknas som sådana utan som faller under begreppet kränkningar och hets mot folkgrupp. Detta verkar dock vara oändligt svårt att förstå för vissa människor.

Jag rekommenderar varmt reportrar utan gränser och där kan man läsa om pressfrihetsindex. Det är värt att ta en stund denna dag och läsa detta:

Pressfrihetsindex 2016

Solen strålar utanför mitt fönster och det verkar äntligen bli vår på riktigt. Låt våren komma med kärlek, medmänsklighet, empati och fred i släptåg <3

att gå på lokal

Igår kväll blev jag så snällt och oväntat inbjuden till ett litet evenemang här i staden. Nu kommer en sån här lång radda ni vet, av typen "min exmans systers kusins kompis grannes hunds..." I det här fallet; min väns dotters klasslärares musikband skulle uppträda för kvällen och det hela utspelades (sic!) i en mysig källarlokal under en restaurang.

Det var fullt med folk och även om det fanns några ungdomar så får man nog säga att medelåldern var rätt hög. Inte så hög som häromdagen då vi var iväg och visade upp våra smycken på en Lions-tillställning, allt är relativt, men ändå... De var helt enkelt i min ålder. Och lite äldre.

Det är inte ofta jag går på lokal numera. Eller, jag har väl aldrig varit frekvent med den typen av aktivitet men sällan har blivit ännu mera sällan, om ni förstår. Det blir en och annan AW där man sitter på restaurang eller bar och pratar lite över ett glas vin, men här hade vi nu alltså levande musik! Det spelades medryckande ska-musik mestadels och bandet bestod av inte alltför purunga pojkar - för att inte säga gubbs - och en dam som fyllde upp sången. De var riktigt bra! Levande musik omöjliggör förstås djupare samtal, man får helt enkelt koppla bort den delen av hjärnan och istället logga in med musikaliteten. Ryckas med. Och kolla in folk.

Publiken, åldersmässigt i klass med utövarna på scenen, dansade loss må ni tro. En tjej i rullstol skjutsades runt i virvlar av sina vänner och hade ett stort leende klistrat i ansiktet, dans efter dans. Underbart att se! Och så var det den långa, långhåriga mannen som med jättekliv for runt dansgolvet med kvinna efter kvinna och med en t-shirt som förkunnade att han minsann inte var gammal - utan en "recycled" tonåring! Det slog mig att här, i denna varma lokal en lördagskväll i april, har vi ju ett praktexempel på generationen som vägrar. Vägrar bli gammal, vägrar ge upp, vägrar sätta sig på baken och ta upp virkningen eller korsordstidningen eller försjunka i sjukdomslexikonets A-Ö - åtminstone inte på heltid! Generationen som ångar på och ger fan i att anpassa sig. Det känns alldeles förträffligt, för varför sluta göra det man alltid tyckt varit roligt? Om man fortfarande tycker att det ÄR roligt?

Min rygg vill inte dansa just nu även om den börjar kännas mycket bättre - idag blir det första spinningpasset på en evighet. Men nästa gång kan inget stoppa mig.

Jag säger: Upp till dans! En kamp så god som någon...

att krypa till korset

Träna är kul, i alla fall i vissa former. Jag tror det är oerhört viktigt att hitta motions- och träningsformer som man inte bara står ut med utan gillar högt och rent. Som i mitt fall - jag älskar spinning! Nu har det av olika anledningar inte blivit mycket spinning på närmare ett år. Däremot har jag promenerat, gått så ända in i norden att jag torde blivit ett par centimeter kortare av rent slitage...

Sista veckan har jag snittat 120 minuter om dagen, det är rätt mycket tycker jag själv. Men det blir en del sammanlagt när man dels går till jobbet, dels jobbar på en arbetsplats som är vida utsträckt och där folk roar sig med att kalla till möten så man får älga som en skållad råtta mellan begivenheterna.

Nu har jag ju alltid tyckt att det där med streching är ett gott ting. Dock har jag ställt mig ytterst skeptisk till att sträcka ut just musklerna i ändalykten. Jag menar, hallå, det där tar väl gravitationen och åldern hand om? Ska jag ha en rumpa som skuggar knävecken eller vad? Bah! Nej, så det har jag allt som oftast hoppat över, även efter de mest intensiva träningspass genom åren.

Men så inträffar följande:

För en månad sedan drabbades jag av ryggvärk. En molande värk i ryggslut och delvis höfter. Självklart funderade jag på det här med promenerandet, särskilt som det inte gav med sig. Jag stelnade till å det grövsta varje gång jag suttit ned en stund och med ett generellt sett stillasittande skrivbordsjobb så var jag stel många gånger per dag. Det tog en rejäl mängd steg och en position som närmast kan beskrivas som "skitnödig anka" innan jag lyckades räta ut mig under påtagliga plågor. Så jag fick helt enkelt uppsöka vår Herr sjukgymnast.

Herr sjukgymnast hummade och klämde och drog och konstaterade därefter att jag har lika långa ben i alla fall... Detta föranlett av att smärtan till slut koncentrerat sig till vänster sida av ländryggen. En sån tur, sa jag. Att jag inte blivit låghalt med åren. Eller av promenerandet. Sedan satte fansk.. ursäkta, Herr sjukgymnast, igång med att vrida, bända och kränga min stela lekamen ut och in. Till sist blev det någon sorts mästerskap i att häva kroppsvikten via tummen över en väldigt liten punkt på mitt ryggslut. Eller snarare någonstans där ryggen byter namn. Det gjorde ont, för att uttrycka det milt. Hade jag legat åt andra hållet hade jag lappat till karln, vilket jag också väste fram mellan sammanbitna tänder. Han skrattade och fortsatte trycka på denna triggerpunkt och sakta släppte faktiskt smärtan.

Så fick jag förklarat att det myckna knallandet nog var bra men att jag måste strecha musklerna i rumpan... Och styrketräna området med lite bäckenlyft och benlyft. Jahaja - så det var alltså till att krypa till korset då, på denna punkt liksom på så många andra punkter där ny visdom sakta sipprat in. Hur var det nu en kär kollega uttryckte sig: "Man lär sig nåt nytt varje dag, vare sig man vill det eller inte" :-)

Och så kan jag börja spinna igen, för det var inget han motsatte sig, vår Herr sjukgymnast!

Ibland

Ibland sviker modet från din sida
Koppla det
Hala in!
Ibland är ork något du inte har
Så ta den!
Gör den till din

Ibland är det svårt att hitta glädjen
Det är bara att leta
Gå!

Ibland är skrattet långt borta
Så hämta det då
Ändå...

Sommartider hej hej...

Det brusar i ankdammsmedierna om sommartiden ser jag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det talas om hur elever tappar ork och koncentration och om denna evinnerliga plåga att tvinga kroppen till omställning, det verkligen upprör! På riktigt!

Hur länge har vi haft det här lilla skuttet två gånger per år? Sen 1980? Jag läser att man försökte införa sommartid redan 1916 men att motståndet från bönderna var för massivt. Det var väl komjölkningen, kan jag tänka, som blev okristlig då djuren inte kunde ställa om på detta vis. Och jag antar att de moderna mjölkbönderna inte har samma problem då det mesta är automatiserat och kan fortsätta ske när mjölken behöver tömmas ur fulla juver, utan att bönderna behöver rulla ur bingen - men jag vet inte, det är inte böndernas muller som jag ser i mina sociala flöden utan arga och trötta "svenssons" som tycker att vi borde skippa det hela.

Jag tänkte inte kliva upp på barrikaderna om man beslutar nåt nytt, på något vis känns frågan så oerhört fjuttig att jag bara blir full i skratt. Samma människor som gladeligen beger sig på semester till Thailand eller USA kan plötsligt inte få kroppen att acceptera en timmes ändring? Och jag undrar dessutom om det innebär att de kliver upp ur sängen och lägger sig i densamma vid precis samma tid oavsett det är vardag eller helg? För hur skulle annars deras känsliga system reagera?

Samtidigt får jag en känsla av ömhet för mina medmänniskor och blir faktiskt glad - för vi har det väl ändå vansinnigt bra om det här är en fråga som kan engagera och uppröra?

Och hur som helst:

Välkommen våren, du är efterlängtad!

att börja blogga

Det skulle rimligen rubriceras "bättre sent än aldrig" eller "att få tummen ur" men i ren påskaftonseufori väljer jag en snäll rubrik. Snäll mot mig själv.

Och det kan väl få vara temat på kvällens, och det första blogginläggets, tema? Att vara snäll mot sig själv. Hur var det nu - stå på dig, annars gör någon annan det.

Jag tänker mycket (surprise...), huvudet surrar ständigt av formuleringar, redan när jag upplever något, mitt i alla intryck, så börjar mina meningsuppbyggnader att pocka på, som ett oändligt tetris i skallen. Små saker, stora saker, väsentliga ting och små oförargliga iakttagelser. Vem som nu ska avgöra vad som är vad?

Men om det är min blogg så avgör jag. Det tilltalar mig. Att få göra min röst hörd, lyfta de saker och angelägenheter som ligger nära mitt hjärta eller för stunden nära i alla fall.

Snäll är ett misshandlat ord. "Snäll - det är ju kor också" minns jag att vi skojade om som unga när vi pratade om presumtiva förälskelser. "Han är snäll" var liksom inte riktigt gångbart. Som om det vore ett mindre men avgörande handikapp? Jag har ändrat inställning med åren - det finns inget viktigare än snällhet, sen får man förstås definiera vad man menar med ordet. Inte snäll som i menlös. Inte snäll som i "säger aldrig nej". Inte snäll som i "agerar dörrmatta". Nej, att vara snäll är att ha en i grunden empatisk och välvillig inställning till sina medmänniskor och inte minst till sig själv.

Visst skulle jag kunna racka ner på mig själv, peka på alla misstag, alla pinsamma snedsteg, alla galna beslut. Men allt skulle ske i en förstorad och skev backspegel. För det var ju faktiskt så att då, när alla dessa misstag begicks, så fattade jag besluten utifrån det jag visste då. Mina samlade erfarenheter så långt och den magkänsla jag lyckades uppbringa och allt jag hade omkring mig i den stunden fick mig att göra de tokigheter som jag idag har facit på. Det hade jag inte då.

Så jag väljer att se på mig själv med ömhet. Jag väljer att vara snäll. För om jag inte är det, vem ska då förväntas vara det? Så länge jag lär mig av mina erfarenheter, justerar mitt beteende eller mina beslut efter det nya jag lär mig om mig själv och andra så är det gott nog. Jag är god nog.

Och nu är min tid.