laganda de luxe

Jag har ett foto, ungefär åtta år gammalt, och minnet är glasklart.

Ett gäng fotbollsknattespelare från Vattholma av årgång -00 ställer upp sig under en av sina första cuper, Pilsbocupen.

Det regnar satan och är kallt och eländigt. Minnet av matcherna som föregår fotot är att det går så galet illa att vi föräldrar skrattar hjälplöst uppgivet. Laget snurras upp och bort, flaxar planlöst och halkar runt i kyla, förvirring, lera och ösregn i tre till synes oändliga matcher. En av spelarna får vid ett tillfälle en riktig rökare rakt i magen så han stupar, kippande efter andan. De får med andra ord storstryk i alla sina matcher - vi pratar tvåsiffrigt. Bollen är hal som en tvål och planen en brun sörja. Vi påhejare har åtminstone regnkläder och paraply liksom kläder mot kylan, men de små lirarna får kämpa på i sina ursprungligen orange/svarta ställ som blir mer och mer brunfärgade och dyngsura. Totalt nederlag. Det är tungt, tungt, tungt.

Cupen detta år bokstavligen spolas bort och får ställas in dag två. Självklart är laget utslaget redan när det är dags för kameran efter denna nesliga dag ett. Leriga från topp till tå och våta som dränkta katter står de där. Regnet ger sig inte men fotot måste tas innan dusch och hemfärd. Precis när det ska knäppas upptäcker de som gått ner på knä att det dessutom kryllar av små ettriga rödmyror i det dyngsura gräset. Ridå....

Men - och detta är det förunderliga - fotot som förevigar dessa tilltufsade små visar ett gäng som trots allt håller armarna om varandra och som ler strålande, rent av lyckliga, rakt in i kameran. Sinnebilden av kamratskap och gemenskap.

Idag satt jag och såg några av dessa killar som fortfarande spelar tillsammans Även om många tillkommit under åren och några försvunnit så springer flera av ler-knattarna där sida vid sida och vinner en U17-match i sol och halv storm på Änglavallen i Vattholma. De besegrar Uppsalalaget, som jag tror främst består av 99:or, med hela 7-1.

Jag tänker tillbaka på de leriga knattespelarna och får tårar i ögonen av ren och skär lycka och oändlig stolthet. Man kan ta stryk med ett leende när man har vänner. Man kan förlora med högt huvud när man har varandra. Man kan fortsätta kämpa och vända vinden med envishet, glöd och stöd i sitt lag. Man kan utvecklas och bli bättre och bättre. Man kan stå där som segrare, även om man förlorat – tillsammans. 

Och man ger aldrig upp! 

DET är idrott för mig när den är som allra, allra bäst.  

                                

några smärre irritationsmoment i min tillvaro

Siffror är bara siffror, så sägs det ju, men att fylla femtio har i alla fall stämt mig till lite eftertanke. Med lite tur från genpoolen och tur i övrigt så kanske jag är halvvägs. Eller så är jag över halvvägs med råge. Detta vet jag som tur är ingenting om...

Så, vad har jag lärt mig under detta halvsekel? Förutom sådana basala saker då som att gå, tala, räkna pluttifikationstabellen på fingrarna (Jo, på fingrarna. Den historien tar vi en annan gång.) och att alkohol skall intagas med måtta? Mycken kunskap och erfarenheter har hittat sin väg in, men jag tänkte faktiskt vända på steken och ta upp några av livets mysterier som jag antar att jag aldrig kommer att förstå. Och eftersom jag numera officiellt är tant så kan jag hänge mig åt att gnälla. Häng med!

Lättvispad grädde:

Vad är grejen med ”lättvispad” grädde? Mer än att det låter himla snofsigt? Förutom det faktum att det är knivigt att landa på lättvispat – ni vet, flytande, flytande, flytande, flytande, SMÖÖÖÖR! - så kan jag för mitt liv inte begripa vad det ska vara bra för? Lättvispat är ju bara snäppet tjockare än flytande och vad ska man då ha grädde till, grädde vars hela existensberättigande i egen form är att den går att vispa fluffig och tjock? Och, som fotnot, sluta för gud skull fråga mig om jag vill ha grädde till när jag går på kondis. Är det något som går att ha grädde till så ge hit! Jag skulle inte gå på kondis om jag gick på diet. Och vore jag mjölkallergiker eller laktosintolerant (Skillnaden där ska jag också ta upp vid annat tillfäller för er som int begrip.) så skulle jag hojta till om detta innan ni hann säga ”kladdkaka”. Capiche?

Skohorn i metall:

Här vill jag bara börja med en lång utdragen suck. Nu vet jag ju att ”metall” är ett vitt begrepp, men skohorn tillverkas oftast i någon sorts mjuk sörja som knappt håller formen för att titta på. Och vore det hårdare så skar vi ju onekligen upp våra akilleshälar. Sålunda; ett enda ivrigt barn, en ynka tankspridd morsa och voíla - skohornet har bytt form någonstans nedanför mitten och kommer aldrig att återta ursprunglig glans. Efter några stressiga mornar och hårdknutna pjuck så står man där med något som mest liknar ett avantgardistiskt konstverk, troligen döpt till ”Ångest” efter alla vridningar och veck. Plast smäller snällt av på mitten när det fått nog. Heder åt hårdplasten!

Modesvängningar avseende form:

En kär käpphäst! Det är väl klart att längder, färger, knappar och veck kan variera mellan säsonger. Men kära modedesigners, och läs långsamt nu så ni förstår, Jag. Byter. Inte. Kroppsform. Mellan. Säsongerna. Och ni får ursäkta om jag antar här nu; men det tror jag att väldigt få kvinnor gör. Jag har alltid varit en a-linje och kommer alltid vara en a-linje. Smal midja, ladugårdsdörr till arsle. Så kan ni nu vänligen se till att alla kollektioner innehåller plagg för alla underbara och olika kvinnors former? Tack. Jag antar att ni kommer att ge fan i detta som vanligt. Nötter...

Så, det var ett smakprov på vad jag aldrig kommer att begripa, hur gammal jag än får förmånen att bli. I gnällig form! Och då har jag inte ens kommit in på saker som religiös och politisk fanatism, försäkringskassans regelverk, mobbning, homofobi, folk som behåller mössan på när de äter eller fotbollshuliganer. Stort och smått, det finns mycket som för alltid kommer att undgå mitt förstånd.

Nu kanske någon hävdar att det snarast beror på mitt klena förstånd. Det må vara hur det vill med den saken, på mitt förstånd kommer det i alla fall aldrig att sitta en mössa när jag käkar. Punkt!

pressfrihet

Varje dag året runt är det någots "dag". Vi hade häromdagen "World naked gardening day" och igår firades "Harry Potter-dagen". Smått roande och det är väl bra att vi har humorn i behåll :-)

Men idag är det pressfrihetens dag. Allvar mellan de roande dagarna. En oerhört viktig princips dag.

Något att betänka i dessa oroväckande tider när det mullrar i träsken och antidemokratiska krafter drar på sig stövlarna och marscherar öppet på våra gator.

Demokratins styrka och svaghet i ett - öppenheten och likaså rätten att uttrycka sin åsikter öppet.

Bland foliehattar, rättshaverister och andra träsktroll grasserar dock missuppfattningen att denna rätt även inbegriper rätten att dessa åsikter får stå oemotsagda - nej ni, uttryck för all del det ni har på hjärtat, men räkna med mothugg. För det är allas vår rättighet, och jag skulle vilja säga även skyldighet, att gå i svaromål. Man bör även beakta att det finns "åsikter" som inte heller räknas som sådana utan som faller under begreppet kränkningar och hets mot folkgrupp. Detta verkar dock vara oändligt svårt att förstå för vissa människor.

Jag rekommenderar varmt reportrar utan gränser och där kan man läsa om pressfrihetsindex. Det är värt att ta en stund denna dag och läsa detta:

Pressfrihetsindex 2016

Solen strålar utanför mitt fönster och det verkar äntligen bli vår på riktigt. Låt våren komma med kärlek, medmänsklighet, empati och fred i släptåg <3