att alltid hålla skenet uppe

Livet är inte lätt.

Ändå verkar det finnas ett outtömligt, rent av enormt, behov av att visa att man minsann har ett alldeles underbart liv. Lätt. För jämnan. Jag har aldrig förstått det där. Jag menar, det är ju ömsom vin, ömsom vatten och den människa som ständigt är lycklig och/eller ständigt lyckas förvandla sina citroner till lemonad tror jag faktiskt inte existerar.

Eller, det var fan vad ödmjuk jag var där då - jag VET att den människan inte existerar! Basta!

För såhär är det - å sug i er: Jag har vänner med cancer, vänner med MS, vänner med diabetes, vänner med fibromyalgi, vänner som blivit övergivna, vänner som stalkas, vänner som förlorat sina barn, vänner som förlorat sina föräldrar, vänner som känner sig ensamma, vänner med sjuka barn och vänner som jag - med depressionsanlag. Samt vänner med en salig blandning av alltihopa. OCH - det är bara ett axplock! Att vi skulle orka se det goda i det onda ständigt och jämt är en utopi. Och att alltid hålla skenet uppe tar en satans massa energi som vi behöver till att läka.

Älskade vänner (och ni andra):
Ibland måste vi få bryta ihop för att komma igen.
Ibland måste vi få gråta och förbanna världen.
Ibland måste vi få be om att hållas om och få låna en axel i eländet.
Ibland måste vi få fräsa irriterat åt klämkäcka tillrop i en-menings-form på facebook. Eller kräkas lite i munnen.

Sen - kan vi orka igen. Sen - gör vi saft av citronerna. Sen - ser vi på det ljusa i tillvaron och tar vara på det vackra vi ändå har omkring oss.

Men det händer att jag tänker att istället för att göra saft av de där jävla citronerna så har jag god lust att köra ner dem i halsen på vem det nu var som levererade skiten och skrika "Gå hem livet, du är full!!" Och dåååå, är jag väldigt lik häxan Surtant...