att gå på lokal

Igår kväll blev jag så snällt och oväntat inbjuden till ett litet evenemang här i staden. Nu kommer en sån här lång radda ni vet, av typen "min exmans systers kusins kompis grannes hunds..." I det här fallet; min väns dotters klasslärares musikband skulle uppträda för kvällen och det hela utspelades (sic!) i en mysig källarlokal under en restaurang.

Det var fullt med folk och även om det fanns några ungdomar så får man nog säga att medelåldern var rätt hög. Inte så hög som häromdagen då vi var iväg och visade upp våra smycken på en Lions-tillställning, allt är relativt, men ändå... De var helt enkelt i min ålder. Och lite äldre.

Det är inte ofta jag går på lokal numera. Eller, jag har väl aldrig varit frekvent med den typen av aktivitet men sällan har blivit ännu mera sällan, om ni förstår. Det blir en och annan AW där man sitter på restaurang eller bar och pratar lite över ett glas vin, men här hade vi nu alltså levande musik! Det spelades medryckande ska-musik mestadels och bandet bestod av inte alltför purunga pojkar - för att inte säga gubbs - och en dam som fyllde upp sången. De var riktigt bra! Levande musik omöjliggör förstås djupare samtal, man får helt enkelt koppla bort den delen av hjärnan och istället logga in med musikaliteten. Ryckas med. Och kolla in folk.

Publiken, åldersmässigt i klass med utövarna på scenen, dansade loss må ni tro. En tjej i rullstol skjutsades runt i virvlar av sina vänner och hade ett stort leende klistrat i ansiktet, dans efter dans. Underbart att se! Och så var det den långa, långhåriga mannen som med jättekliv for runt dansgolvet med kvinna efter kvinna och med en t-shirt som förkunnade att han minsann inte var gammal - utan en "recycled" tonåring! Det slog mig att här, i denna varma lokal en lördagskväll i april, har vi ju ett praktexempel på generationen som vägrar. Vägrar bli gammal, vägrar ge upp, vägrar sätta sig på baken och ta upp virkningen eller korsordstidningen eller försjunka i sjukdomslexikonets A-Ö - åtminstone inte på heltid! Generationen som ångar på och ger fan i att anpassa sig. Det känns alldeles förträffligt, för varför sluta göra det man alltid tyckt varit roligt? Om man fortfarande tycker att det ÄR roligt?

Min rygg vill inte dansa just nu även om den börjar kännas mycket bättre - idag blir det första spinningpasset på en evighet. Men nästa gång kan inget stoppa mig.

Jag säger: Upp till dans! En kamp så god som någon...

att krypa till korset

Träna är kul, i alla fall i vissa former. Jag tror det är oerhört viktigt att hitta motions- och träningsformer som man inte bara står ut med utan gillar högt och rent. Som i mitt fall - jag älskar spinning! Nu har det av olika anledningar inte blivit mycket spinning på närmare ett år. Däremot har jag promenerat, gått så ända in i norden att jag torde blivit ett par centimeter kortare av rent slitage...

Sista veckan har jag snittat 120 minuter om dagen, det är rätt mycket tycker jag själv. Men det blir en del sammanlagt när man dels går till jobbet, dels jobbar på en arbetsplats som är vida utsträckt och där folk roar sig med att kalla till möten så man får älga som en skållad råtta mellan begivenheterna.

Nu har jag ju alltid tyckt att det där med streching är ett gott ting. Dock har jag ställt mig ytterst skeptisk till att sträcka ut just musklerna i ändalykten. Jag menar, hallå, det där tar väl gravitationen och åldern hand om? Ska jag ha en rumpa som skuggar knävecken eller vad? Bah! Nej, så det har jag allt som oftast hoppat över, även efter de mest intensiva träningspass genom åren.

Men så inträffar följande:

För en månad sedan drabbades jag av ryggvärk. En molande värk i ryggslut och delvis höfter. Självklart funderade jag på det här med promenerandet, särskilt som det inte gav med sig. Jag stelnade till å det grövsta varje gång jag suttit ned en stund och med ett generellt sett stillasittande skrivbordsjobb så var jag stel många gånger per dag. Det tog en rejäl mängd steg och en position som närmast kan beskrivas som "skitnödig anka" innan jag lyckades räta ut mig under påtagliga plågor. Så jag fick helt enkelt uppsöka vår Herr sjukgymnast.

Herr sjukgymnast hummade och klämde och drog och konstaterade därefter att jag har lika långa ben i alla fall... Detta föranlett av att smärtan till slut koncentrerat sig till vänster sida av ländryggen. En sån tur, sa jag. Att jag inte blivit låghalt med åren. Eller av promenerandet. Sedan satte fansk.. ursäkta, Herr sjukgymnast, igång med att vrida, bända och kränga min stela lekamen ut och in. Till sist blev det någon sorts mästerskap i att häva kroppsvikten via tummen över en väldigt liten punkt på mitt ryggslut. Eller snarare någonstans där ryggen byter namn. Det gjorde ont, för att uttrycka det milt. Hade jag legat åt andra hållet hade jag lappat till karln, vilket jag också väste fram mellan sammanbitna tänder. Han skrattade och fortsatte trycka på denna triggerpunkt och sakta släppte faktiskt smärtan.

Så fick jag förklarat att det myckna knallandet nog var bra men att jag måste strecha musklerna i rumpan... Och styrketräna området med lite bäckenlyft och benlyft. Jahaja - så det var alltså till att krypa till korset då, på denna punkt liksom på så många andra punkter där ny visdom sakta sipprat in. Hur var det nu en kär kollega uttryckte sig: "Man lär sig nåt nytt varje dag, vare sig man vill det eller inte" :-)

Och så kan jag börja spinna igen, för det var inget han motsatte sig, vår Herr sjukgymnast!

Ibland

Ibland sviker modet från din sida
Koppla det
Hala in!
Ibland är ork något du inte har
Så ta den!
Gör den till din

Ibland är det svårt att hitta glädjen
Det är bara att leta
Gå!

Ibland är skrattet långt borta
Så hämta det då
Ändå...