lördag 26 november 2016

sorgerna

Små, små sorger
många
några lite större
en taggig massa på botten
av hjärtat
En i taget kliver de upp
när jag orkar kommer någon av dem
Hänsynsfulla på det sättet
Verkligen
De har samma ansikte
trots olikheterna
Samma drag
Samma viskningar
Att jag aldrig satte mig själv först
Att jag lät mig trampas på
Aldrig följde magkänslan
Och när jag väl gjorde det – skam och skuld
De överviktiga bröderna
med taskig andedräkt
Men massan minskar
Jag tillför inte fler
Tar lärdom
Och skam och skuld är satta på diet
samt tandborstning
Om jag inte sätter mig själv först
Vem ska då prioritera mig?
Och hur ska jag då orka bära mina sorger





fredag 25 november 2016

Black friday

Surkärringen i mig lever rövare.

Hämtar följande info från nätet: "Black friday kallas i USA den dag som infaller dagen efter Thanksgiving (som är den fjärde torsdagen i november). Det är USAs största shopping- och readag. Tillsammans med Cyber Monday tre dagar senare markerar det starten på julhandeln och många amerikaner börjar juldekorera och shoppa. Många besöker föräldrar eller andra släktingar under Thanksgiving, vilket ofta innebär en resa och de arbetar därför inte på fredagen utan kan t ex ägna sig åt shopping"

Så. Jag repeterar: Detta är alltså en readag som som infaller på en klämdag i det stora landet i väster. Klämdag. I ett annat land.

Låt mig nu försäkra er om att jag är en kvinna som omfamnar förändring. Jag har flyttat typ hundra gånger, separerat två gånger, bytt jobb ett antal gånger, fått tre ungar och jobbar dessutom med kontinuerliga förändringar på min arbetsplats. Jag har bytt hårfärg, åsikt, karlar och vänner. Och det är inget problem för mig att traditioner förändras, som att vi t ex importerat Halloween - även om jag själv inte ägnar mig åt direkt ystert firande. Fine. Jag jublar inte alltid men är väl medveten om att tiderna förändras.

Men. Och detta är ett satan-i-gatan-jävlar-i-blindtarmen-jättelikt-mega-MEN:

Hur kan man ens komma på tanken att importera enbart en "klämdag"? Införa endast en rea som liksom hänger i luften då det mig veterligen inte firas någon Thanksgiving i Svedala nation? JAG hade inte helgdag igår, hade ni? Nej, det var väl det jag trodde.

Jag tror inte att jag ljuger när jag säger att jag fått femton sms idag från diverse av mig frekventerade butiker som basunerat ut denna märkliga icke-dag. Hela Gränby centrum är nedlusat med svarta ballonger och affischer! Nu sammanfaller ju detta hitte-på med löningshelg och annalkande advent så det kryllade med folk när jag försökte kämpa mig fram till lite bröd och mjölk. Absurt bara det. Nu vill handeln uppenbarligen skruva upp det några grader till. Grattis svenska folk.

Är det verkligen meningen att vi ska konsumera ihjäl oss, jag bara undrar? Kan vi inte bara skippa denna förbannade hets, köpa det vi verkligen behöver och ägna lite tid åt varandra istället?

Advent betyder ankomst. Ankomst av vad? Sönderstressade nerver och tomma bankkonton?

Nåväl. Jag bojkottar Black friday. För den finns inte. Och hör sen.


söndag 13 november 2016

arvet

Såhär på fars dag kommer jag osökt att klura över arvet efter min far. I pengar räknat - inte mycket. Men där finns så mycket annat jag ärvde, som t ex:

En uppsjö galna och sluga uttryck
Talangen för (uppslukande) korsordslösning
Det obefintliga behovet av huvudbonader, även i stark kyla
Kärleken till Dan Andersson, inlagd sill och kräftor
Den okuvliga tron på människans inneboende godhet och kraft
Förmågan att driva ut i egna tankar och lämna människor som pockar på min uppmärksamhet i frustration och frågetecken
Den diplomatiska sidan och förmågan att skilja på förklaring och acceptans
Den skruvade humorn (som för min del började med Monty Python, Povel Ramel och Casinorevyn)

För allt jag fick är jag oändligt tacksam. Fast som farsan skulle ha sagt - "Nej min humor har du inte ärvt, den har jag kvar!"

Grattis på fars dag alla fina fäder, här och i himmelen.








lördag 5 november 2016

saknaden

Alla vi saknar finns där
Inom oss
I en doft
I en mening
I en sanning

Alla vi saknar
Stannar kvar
I vårt för alltid
I en strof
I en ton
I en sång som aldrig tystnar

Så länge vi sjunger
så länge vi nynnar
så länge vi minns
Är vi
i sanning
Tillsammans








grejen

Det är inte riktigt min grej
Känns ovant
Bakvänt
Lite obekvämt
Som om jag vill dra mig tillbaka
I soffhörnet
Hörlurar på
Fleccefilt om
Nej, det är definitivt inte min grej
Det skaver
Gör mig olustig
Ibland
Det där
Livet





årstiderna

Det är en ynnest att få leva i ett land med årstider, absolut. Alla har de sin charm - våren när allting brister, vaknar och återvänder, sommaren som kramar själen med grönskan, värmen och ljuset, hösten med sina dramatiska färger och den höga luften som ger löften om ett slut som samtidigt är början på något nytt, vintern som förändrar landskapet i vitt och där tända ljus får en helt annan mening.

Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Men.

Det finns ju ändå aspekter man gillar mer och mindre.

Jag har inga problem med november. Många omkring mig klagar. Klagar över det grå, mörkret som kryper in, någon sorts hopplöshet. Den känner inte jag. I november har jag ännu förråd från våren och sommarens ljusfest. I november surfar jag på höstens nyligen tappade färger och ser fram emot de kommande adventshelgerna - alla ljus överallt! Och Lucia. Jag tycker faktiskt mer om adventstiden och Lucia än själva julen. Förväntan. Hopp. Ankomst. När väl julen kommer är den så kort att den ger mig andnöd redan när den står i dörren. Och när nyårsklockorna ringt ut det gamla och in det nya - ja då sänker sig mörkret över min själ.

De enda två månader jag skulle vilja skänka bort till bättre behövande är januari och februari. Det är kallt, inga ljus i fönstren, inget hopp och - det mest förödande - det är fortfarande ap-mörkt. Ett mörker som kryper in i mig eftersom sommarens förråd är plundrade och slut, hyllorna gapar tomma och jag har ingenting att sätta emot. Hurtfriska människor i min närhet kommer med klämkäcka tillrop om att "nu vänder det!". Näe, det gör det inte! Det är fortfarande mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag går hem. Lyckas jag någon gång, företrädelsevis på helger, få syn på solen så står den i någon sorts löjligt låg vinkel och hånler lite snett i sin jävla titt-ut-lek. "Åh, nu skiner so...- och där var den borta igen ja"

Jag borde alltså förlägga semester i dessa helt onödiga månader och uppsöka soligare nejder. Som jag ju faktiskt gjorde detta år. Varje år. Men nej, den enda ljusglimten i min tillvaro är melodifestivalen - om det nu var någon som undrade varför jag tycks gå ål in på den. Här har ni förklaringen. Den enda ljusglimten i form av glitterboaormar, en och annan schysst pipa och en ohejdad skrattfest på fejjan.

Det säger inte lite om januari och februari.

Och kanske lite om mig






fredag 4 november 2016

det onda

Smärtan i mitt bröst
Har inget namn
Men svarar på vilket tillrop som helst
Hej!
Du!
Du där!
Idiot!
Galning!
Då vänder den sakta på sig
Betraktar
Värker
Ler i ena mungipan
Och fortsätter sitt uppdrag