sorgerna

Små, små sorger

många

några lite större

en taggig massa på botten

av hjärtat

En i taget kliver de upp

när jag orkar kommer någon av dem

Hänsynsfulla på det sättet

Verkligen

De har samma ansikte

trots olikheterna

Samma drag

Samma viskningar

Att jag aldrig satte mig själv först

Att jag lät mig trampas på

Aldrig följde magkänslan

Och när jag väl gjorde det – skam och skuld

De överviktiga bröderna

med taskig andedräkt

Men massan minskar

Jag tillför inte fler

Tar lärdom

Och skam och skuld är satta på diet

samt tandborstning

Om jag inte sätter mig själv först

Vem ska då prioritera mig?

Och hur ska jag då orka bära mina sorger