Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Men.
Det finns ju ändå aspekter man gillar mer och mindre.
Jag har inga problem med november. Många omkring mig klagar. Klagar över det grå, mörkret som kryper in, någon sorts hopplöshet. Den känner inte jag. I november har jag ännu förråd från våren och sommarens ljusfest. I november surfar jag på höstens nyligen tappade färger och ser fram emot de kommande adventshelgerna - alla ljus överallt! Och Lucia. Jag tycker faktiskt mer om adventstiden och Lucia än själva julen. Förväntan. Hopp. Ankomst. När väl julen kommer är den så kort att den ger mig andnöd redan när den står i dörren. Och när nyårsklockorna ringt ut det gamla och in det nya - ja då sänker sig mörkret över min själ.
De enda två månader jag skulle vilja skänka bort till bättre behövande är januari och februari. Det är kallt, inga ljus i fönstren, inget hopp och - det mest förödande - det är fortfarande ap-mörkt. Ett mörker som kryper in i mig eftersom sommarens förråd är plundrade och slut, hyllorna gapar tomma och jag har ingenting att sätta emot. Hurtfriska människor i min närhet kommer med klämkäcka tillrop om att "nu vänder det!". Näe, det gör det inte! Det är fortfarande mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag går hem. Lyckas jag någon gång, företrädelsevis på helger, få syn på solen så står den i någon sorts löjligt låg vinkel och hånler lite snett i sin jävla titt-ut-lek. "Åh, nu skiner so...- och där var den borta igen ja"
Jag borde alltså förlägga semester i dessa helt onödiga månader och uppsöka soligare nejder. Som jag ju faktiskt gjorde detta år. Varje år. Men nej, den enda ljusglimten i min tillvaro är melodifestivalen - om det nu var någon som undrade varför jag tycks gå ål in på den. Här har ni förklaringen. Den enda ljusglimten i form av glitterboaormar, en och annan schysst pipa och en ohejdad skrattfest på fejjan.
Det säger inte lite om januari och februari.
Och kanske lite om mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar