Siffror är bara siffror, så sägs det
ju, men att fylla femtio har i alla fall stämt mig till lite
eftertanke. Med lite tur från genpoolen och tur i övrigt så kanske
jag är halvvägs. Eller så är jag över halvvägs med råge. Detta
vet jag som tur är ingenting om...
Så, vad har jag lärt mig under detta
halvsekel? Förutom sådana basala saker då som att gå, tala, räkna
pluttifikationstabellen på fingrarna (Jo, på fingrarna. Den historien tar vi en annan
gång.) och att alkohol skall intagas med måtta? Mycken kunskap och
erfarenheter har hittat sin väg in, men jag tänkte faktiskt vända
på steken och ta upp några av livets mysterier som jag antar att
jag aldrig kommer att förstå. Och eftersom jag numera officiellt är
tant så kan jag hänge mig åt att gnälla. Häng med!
Lättvispad grädde:
Vad är grejen med ”lättvispad”
grädde? Mer än att det låter himla snofsigt? Förutom det faktum
att det är knivigt att landa på lättvispat – ni vet, flytande,
flytande, flytande, flytande, SMÖÖÖÖR! - så kan jag för mitt
liv inte begripa vad det ska vara bra för? Lättvispat är ju bara
snäppet tjockare än flytande och vad ska man då ha grädde till,
grädde vars hela existensberättigande i egen form är att den går
att vispa fluffig och tjock? Och, som fotnot, sluta för gud skull
fråga mig om jag vill ha grädde till när jag går på kondis. Är
det något som går att ha grädde till så ge hit! Jag skulle inte
gå på kondis om jag gick på diet. Och vore jag mjölkallergiker
eller laktosintolerant (Skillnaden där ska jag också ta upp vid
annat tillfäller för er som int begrip.) så skulle jag hojta till
om detta innan ni hann säga ”kladdkaka”. Capiche?
Skohorn i metall:
Här vill jag bara börja med en lång utdragen suck. Nu vet jag ju att ”metall” är ett vitt begrepp, men
skohorn tillverkas oftast i någon sorts mjuk sörja som knappt
håller formen för att titta på. Och vore det hårdare så skar vi
ju onekligen upp våra akilleshälar. Sålunda; ett enda ivrigt barn, en ynka tankspridd morsa och voíla - skohornet har bytt form någonstans nedanför
mitten och kommer aldrig att återta ursprunglig glans. Efter några
stressiga mornar och hårdknutna pjuck så står man där med något
som mest liknar ett avantgardistiskt konstverk, troligen döpt till
”Ångest” efter alla vridningar och veck. Plast smäller snällt
av på mitten när det fått nog. Heder åt hårdplasten!
Modesvängningar avseende form:
En kär käpphäst! Det är väl klart
att längder, färger, knappar och veck kan variera mellan säsonger.
Men kära modedesigners, och läs långsamt nu så ni förstår, Jag.
Byter. Inte. Kroppsform. Mellan. Säsongerna. Och ni får ursäkta om
jag antar här nu; men det tror jag att väldigt få kvinnor gör.
Jag har alltid varit en a-linje och kommer alltid vara en a-linje.
Smal midja, ladugårdsdörr till arsle. Så kan ni nu vänligen se till
att alla kollektioner innehåller plagg för alla underbara och olika
kvinnors former? Tack. Jag antar att ni kommer att ge fan i detta som
vanligt. Nötter...
Så, det var ett smakprov på vad jag aldrig
kommer att begripa, hur gammal jag än får förmånen att bli. I gnällig form! Och
då har jag inte ens kommit in på saker som religiös och politisk
fanatism, försäkringskassans regelverk, mobbning, homofobi, folk
som behåller mössan på när de äter eller fotbollshuliganer.
Stort och smått, det finns mycket som för alltid kommer att undgå
mitt förstånd.
Nu kanske någon hävdar att det
snarast beror på mitt klena förstånd. Det må vara hur det vill med den
saken, på mitt förstånd kommer det i alla fall aldrig att sitta en
mössa när jag käkar. Punkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar