laganda de luxe

Jag har ett foto, ungefär åtta år gammalt, och minnet är glasklart.

Ett gäng fotbollsknattespelare från Vattholma av årgång -00 ställer upp sig under en av sina första cuper, Pilsbocupen.

Det regnar satan och är kallt och eländigt. Minnet av matcherna som föregår fotot är att det går så galet illa att vi föräldrar skrattar hjälplöst uppgivet. Laget snurras upp och bort, flaxar planlöst och halkar runt i kyla, förvirring, lera och ösregn i tre till synes oändliga matcher. En av spelarna får vid ett tillfälle en riktig rökare rakt i magen så han stupar, kippande efter andan. De får med andra ord storstryk i alla sina matcher - vi pratar tvåsiffrigt. Bollen är hal som en tvål och planen en brun sörja. Vi påhejare har åtminstone regnkläder och paraply liksom kläder mot kylan, men de små lirarna får kämpa på i sina ursprungligen orange/svarta ställ som blir mer och mer brunfärgade och dyngsura. Totalt nederlag. Det är tungt, tungt, tungt.

Cupen detta år bokstavligen spolas bort och får ställas in dag två. Självklart är laget utslaget redan när det är dags för kameran efter denna nesliga dag ett. Leriga från topp till tå och våta som dränkta katter står de där. Regnet ger sig inte men fotot måste tas innan dusch och hemfärd. Precis när det ska knäppas upptäcker de som gått ner på knä att det dessutom kryllar av små ettriga rödmyror i det dyngsura gräset. Ridå....

Men - och detta är det förunderliga - fotot som förevigar dessa tilltufsade små visar ett gäng som trots allt håller armarna om varandra och som ler strålande, rent av lyckliga, rakt in i kameran. Sinnebilden av kamratskap och gemenskap.

Idag satt jag och såg några av dessa killar som fortfarande spelar tillsammans Även om många tillkommit under åren och några försvunnit så springer flera av ler-knattarna där sida vid sida och vinner en U17-match i sol och halv storm på Änglavallen i Vattholma. De besegrar Uppsalalaget, som jag tror främst består av 99:or, med hela 7-1.

Jag tänker tillbaka på de leriga knattespelarna och får tårar i ögonen av ren och skär lycka och oändlig stolthet. Man kan ta stryk med ett leende när man har vänner. Man kan förlora med högt huvud när man har varandra. Man kan fortsätta kämpa och vända vinden med envishet, glöd och stöd i sitt lag. Man kan utvecklas och bli bättre och bättre. Man kan stå där som segrare, även om man förlorat – tillsammans. 

Och man ger aldrig upp! 

DET är idrott för mig när den är som allra, allra bäst.