att gå på lokal

Igår kväll blev jag så snällt och oväntat inbjuden till ett litet evenemang här i staden. Nu kommer en sån här lång radda ni vet, av typen "min exmans systers kusins kompis grannes hunds..." I det här fallet; min väns dotters klasslärares musikband skulle uppträda för kvällen och det hela utspelades (sic!) i en mysig källarlokal under en restaurang.

Det var fullt med folk och även om det fanns några ungdomar så får man nog säga att medelåldern var rätt hög. Inte så hög som häromdagen då vi var iväg och visade upp våra smycken på en Lions-tillställning, allt är relativt, men ändå... De var helt enkelt i min ålder. Och lite äldre.

Det är inte ofta jag går på lokal numera. Eller, jag har väl aldrig varit frekvent med den typen av aktivitet men sällan har blivit ännu mera sällan, om ni förstår. Det blir en och annan AW där man sitter på restaurang eller bar och pratar lite över ett glas vin, men här hade vi nu alltså levande musik! Det spelades medryckande ska-musik mestadels och bandet bestod av inte alltför purunga pojkar - för att inte säga gubbs - och en dam som fyllde upp sången. De var riktigt bra! Levande musik omöjliggör förstås djupare samtal, man får helt enkelt koppla bort den delen av hjärnan och istället logga in med musikaliteten. Ryckas med. Och kolla in folk.

Publiken, åldersmässigt i klass med utövarna på scenen, dansade loss må ni tro. En tjej i rullstol skjutsades runt i virvlar av sina vänner och hade ett stort leende klistrat i ansiktet, dans efter dans. Underbart att se! Och så var det den långa, långhåriga mannen som med jättekliv for runt dansgolvet med kvinna efter kvinna och med en t-shirt som förkunnade att han minsann inte var gammal - utan en "recycled" tonåring! Det slog mig att här, i denna varma lokal en lördagskväll i april, har vi ju ett praktexempel på generationen som vägrar. Vägrar bli gammal, vägrar ge upp, vägrar sätta sig på baken och ta upp virkningen eller korsordstidningen eller försjunka i sjukdomslexikonets A-Ö - åtminstone inte på heltid! Generationen som ångar på och ger fan i att anpassa sig. Det känns alldeles förträffligt, för varför sluta göra det man alltid tyckt varit roligt? Om man fortfarande tycker att det ÄR roligt?

Min rygg vill inte dansa just nu även om den börjar kännas mycket bättre - idag blir det första spinningpasset på en evighet. Men nästa gång kan inget stoppa mig.

Jag säger: Upp till dans! En kamp så god som någon...