Kent

Lugnet har lagt sig. Tårarna har torkat. Den isande känslan i magen som infann sig en kall, ensam natt i mars har ersatts av ett ömt vemod. Jag hade svårt att somna den där tidiga vårkvällen, låg och vred mig fram och tillbaka - till slut gav jag upp, tände jag lampan och tog upp telefonen. Ett nytt meddelande från Kent.nu på facebook och jag lät videon spela upp. Sakta gick det upp för mig vad som var på gång. Eller snarare vad som var på väg att ta slut. Jag somnade till slut med tankarna fladdrande runt minnen från de senaste sex åren av mitt liv.

För nej, Kent har inte varit mina följeslagare längre än så. När de började sin resa var jag en pluggande småbarnsmorsa som bara vagt noterade att ett nytt band gjorde sig ett namn i konungariket Sverige. En och annan låt flimrade förbi - Kräm, En himmelsk drog, Utan dina andetag, FF, Dom andra, Columbus. De där som gick relativt varma på radion helt enkelt. Jag varken rynkade nos eller jublade.

Två kraschade relationer och ett halvt liv senare ramlade jag ut i min nya verklighet med förvridet hjärta och på skakiga ben - och det var då en av mina allra käraste vänner satte en samlingbox med Kent i händerna på mig, tillsammans med den då senaste plattan "En plats i solen". Blandat med att jag letade mig tillbaka i tiden så gick En plats i solen varm i min bil - varv på varv på varv och efter det snokade jag rätt på "Röd"  Och jag föll handlöst. Jag faller än. Kent blev mitt stöd, min tröst, min glädje och min musikaliska räddning i livets svarta virvlar.

Så man kan väl kalla mig en ny-Kent-fan på två vis - dels att jag upptäckte dem sent, dels att det är främst albumen från Röd och framåt som är min puls, mina hjärtslag. Medelålders-Kent. Då när jag hakade på tåget, då när Jocke sjöng precis just till mig.

År 2012 såg jag dem äntligen, i Uppsala vid slottet. Fullständig magi! Fyra rader från scenen i total lycka! Det slutade med en massiv urinvägsinfektion (eftersom jag inte kunde slita mig för att gå på toa) och en skrovlig heshet som satt i en vecka men jag minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin mer behövde se en konsert med någon... Fulländat. Finito. Men det var tills den där natten i mars. Då stod det klart att jag bara måste se dem en sista gång.

En sista blev två. Jag såg dem i Göteborg i september (en femtioårspresent från en kär vän) och jag såg deras allra sista konsert den 17/12 (med min underbara Kent-väninna och hennes lika underbare man). Två makalösa konserter som jag kommer att bära med mig för alltid. Två gånger grät jag i lördags - när introt till "999" mullrade ut över Tele2 Arena och när jag intensivt hoppande skrålade med i "Mannen med den vita hatten".

Aldrig mer. Det är tufft att tänka i termer om "aldrig mer" - samtidigt är det så hedrande av dem att sluta på topp, att sluta som bara Kent kan komma på tanken att sluta.

Albumet "Då som nu för alltid" tillsammans med låten "Egoist" har under året seglat upp mot toppen och rör vid "Röd" - i min värld. Jag läste att någon satt ihop en "optimal setlist" men det fantastiska är väl att det finns lika många optimala listor som det finns fans :-)

Ett är säkert: Musiken finns kvar, liksom alla minnen - ett ackord bort. Vi ska alla en gång dö.

Och det finns förstås bara ett sätt att sluta ett inlägg om Kent - Tack som fan. För allt. För alltid.